Två Droppar Hämnd (ONC 2022)

Kapitel 16

Liza var snabb. Onaturligt snabb. Under hela förloppet, både när hon sprang och när hon grävde. Det borde ta mer än tre timmar att gräva sig upp ur sin egen grav.

Åkern har blivit ett slagfält. Ett fullständigt kaos. Elise sväljer när hon tar in förstörelsen. Det är jordfläckar överallt. Högar med jord ligger utspridda i det närmaste området. Det ser ut som om en gris sprungit runt och bökat upp stora delar av åkern.

Den bittra, ärliga sanningen biter henne under huden. Om det gick så pass fort att ta sig upp och sedan kunna springa iväg direkt efter så kan det bara betyda en sak, att Liza faktiskt är en vampyr nu. Det skulle förklara hennes övernaturliga styrka och snabbhet.

En stressande puls växer genom kroppen. Hon har räddat sin syster från att dö men de kommer aldrig att kunna vara vänner. Deras sista samtal har redan varit. Elise trampar ner rädslan som bubblar i henne. Hon biter sig på insidan av läppen. Det lyser i ladugården. De anställda har förmodligen påbörjat morgonens mjölkning.

Elise reser sig upp. Hon kramar jordhögen så hårt att det mesta faller genom fingrarna. Hon vänder sig om och tittar mot den stora bondgården. Blicken fixeras på huset framför. Den stora bondgården ser välkomnande ut. Istället för att knacka på dörren väljer hon att vika av mot ladugården.

Dörren är öppen och den sköna temperaturen får hennes kalla fingrar att värmas upp. Ljudet av kossor som råmar låter som en helt annan värld. Elise lägger en hand mot träet och knackar på. Hon stiger in utan ett ljud. Det är full aktivitet där inne. De anställda drängarna och pigorna har fullt upp med att mjölka kor. Elise slätar ut de bekymrade rynkorna som hon fått i ansiktet sedan Lizas försvinnande och börjar leta efter Per.

Det doftar härligt av hö. Vissa kossor råmar medan andra står lugnt mot väggen. Som om de precis som hos människor har egna personlighetsdrag. Hon får syn på sin vän vid en brun ko. Hon går fram till honom och sjunker ner på huk bakom kon för att ingen ska se henne. Elise lägger en hand mot kossans mage. Värmen från henne sprider sig tillsammans med lugnet i rörelsen.

Hon ser på sin gamla klasskompis.

"Liza försvann," börjar hon.

Han ser på henne som om det är en orimlighet.

"Hur kan hon försvinna? Du grävde ju ner henne."

Elise måste medge att det låter dumt men till hennes försvar så är det fullt rimligt i praktiken.

"Att se någon förvandlas är minst sagt skrämmande. Jag lämnade för några timmar, kom tillbaka och såg på hur hon grävde sig upp ur jorden. Jag såg allt och jag försökte att stoppa henne men hon sprang iväg innan jag hade en chans att reagera."

Per lutar sig mot fållans trävägg och ser på henne med en blick som inte är helt utan sorg. Som om han verkligen beklagar det som hänt.

"Jag lovar att hålla ögonen öppna och om jag ser henne så berättar jag det för dig, men jag kan ju inte lova att jag kommer att se henne."

Elise nickar. Hon är tacksam för den hjälp hon kan få, oavsett hur stor eller liten den är. Nog för att hon har jagat vampyrer förut men hon har aldrig jagat en vampyr som är hennes egen syster. Det är skillnad.

"Tack," säger hon och menar det.

Sedan kramar hon om kossan med ena armen, ruskar om dess man och går.