Mödarens stad

Del 2

När jag vaknade kände jag direkt järnsmaken i munnen. Jag tittade upp. Jag låg på James säng.
- Så du har vaknat nu, sa han med ett leende.
- Äh, ja, sa jag och satte mig upp.
- Du var helt blodig i ansiktet, vad hade hänt? frågade han. Jag berättade allt om mödaren och om miss Ross.
- Är miss Ross död? frågade han lamslaget.
- Du har ju aldrig gillat henne, sa jag.
- Nej, men jag tänker på kryddorna, fattar du väl, sa han med ett flin. Jag knuffade till honom och ställde mig upp.
- Vi måste berätta det här för sheriffen, sa jag.
- Ja, det måste vi, sa han. Vi halv sprang till sheriffens hus och vi knackade på. När vi knackade hörde vi direkt ljudet av Rivers skall.
- Plats, River! sa sheriffen till hunden inifrån. Vem är det?
- Det är jag Addison och James, sa jag.
- Okej, sa sheriffen och öppnade dörren. Det var varmt där inne. River log vid en hemtrevlig sprakande brasa. I mitten av rummet var ett skriv bord fullt med papper.
- Jag trodde det var mödaren förstår ni, sa sheriffen. Vi satte oss framför skrivbordet på två besöksstolar.
- Så vad är det? frågade han när han hade satt sig ner bakom skrivbordet. Jag och James började omedelbart prata i munn på varandra.
- Vänta vänta! Prata en i taget, sa sheriffen vänligt.
- Miss Ross är död! började James.
- Och jag såg mödaren, sa jag. Sheriffen såg helt bedövad ut.
- Är hon död? frågade han och jag såg hur det blänkte i hans ögon. Efter det James hade sagt hade han blivit som förlamad så jag trodde att han hade missat vad jag hade sagt.
- Ja, och jag såg mödaren, sa jag men sheriffen verkade fortfarande inte höra.
- Ja, så gå ut och leta efter honom då och ta hand om miss Ross, sa James irriterat. Men sheriffen brydde sig inte så vi gick.
- Vad jobbig han var då! sa James argt.
- Ja! Han hjälpte inte alls! klagade jag irriterat. Vi tittade ner längs gatan där det hade samlats en liten folklunga runt det stället som jag hade sett blodet och miss Ross. När vi kom ner dit sprang mins föräldrar mot mig och kramade mig.
-Vi har varit så oroliga för dig, sa mor.
- Förlåt, för att bi bråkade, sa far. Mitt svarta hår klämdes under kramen och jag tog mig ut ur kramen och gav mor och far ett litet leende.
- Kommer du? frågade James som hade börjat gå. Jag gick mot honom. Jag och James har varit vänner ända sen första klass. Jag kom ihåg hur det var. Jag hade försökt få en vän bland tjejerna men jag var inte så bra på tjej prat så det gick inte bra. Jag hade suttit ensam på en gumma när han kom. Den populäraste killen i klassen gick fram till mig och frågade:
- Kommer du? Det minnet verkade också ta form i James huvud för han gav mig ett leende.
- Jag tyckte du var söt så jag hade väl inget val, sa han med ett flin. Jag tog upp en näve snö och kastar det på honom till svar.
- Okej, men du vet att du aldrig kommer vinna, skrattade han och kastade lite snö på mig. Jag tog upp lite snö men kastade det inte på honom och när han böjde sig ner för att ta mer snö gick jag bakom honom. Han tittade upp men han såg mig inte. Plötsligt kastade jag mig bakifrån på honom så att vi ramlade tillsammans och så mulade jag honom.
- Haha! Där fick du, skrattade jag och hoppade upp. Men han ställde sig inte upp utan låg kvar som om han var död.