"Hej, Erika! Det var längesedan."
Jag lutade mig lite nonchalant mot den rödmålade dörrkarmen och väntade med spänning på att dörren skulle öppnas, samtidigt som jag övade mig på min öppningsreplik:
"Hej Erika. Kul att ses!"
Det var inte lång stund sedan jag stått nere på gatan och blickat uppåt mot den ljusblå fasaden som tycktes oändligt hög. Den verkade sträcka sig uppåt, likt en pelare som försökte bära upp det aningen mörkare blå himlavalvet.
Det var med blandade känslor jag stigit in genom porten. Jag var fast i mitt beslut, men innerst inne vacklade jag. Det var som om jag bar två personligheter inom mig. Den ena personen sa: "Det är inte ditt fel, klandra inte dig själv".
Den andra personen var inte det minsta förlåtande, tvärtom: "Visst ville du själv, därmed är det ditt eget fel, det som hände. Hade du inte visat det allra minsta intresse, så hade saker och ting utvecklat sig helt annorlunda. Så det är helt och hållet ditt eget fel."
Nu var det så att jag mest lyssnade på den där sista rösten. Den som tog på sig hela ansvaret själv. Därför stod jag här, i begrepp att göra det som jag äntligen kommit fram till var det bästa som kunde ske.
"Angelica! Vilken överraskning. Vad gör du här?
Erika såg förvånat på mig stående utanför hennes dörr denna tidiga morgon. Hon stod där i sin rödblårutiga morgonrock, med det ljusa håret rufsigt spretande åt alla håll. Som om hon plötsligt väckts mitt i sömnen och rusat för att öppna dörren. Hon försökte kväva en gäspning som hänsynslöst trängde sig fram, trots hennes uppenbara försök att verka pigg.
"Kom in vet ja!"
Hon tog ett steg bakåt för att underlätta för mig att komma förbi henne. Ännu hade inte ett ljud kommit över mina läppar. Allt det väl förberedda var som utplånat ur mitt medvetande. Som en byfåne tog jag mig fånigt leende in genom dörren. Stod där tyst och stirrade på henne. Jag vacklade i mitt beslut. Verkligheten kom plötsligt så nära.
"Hörru... Vad är det för något, är det något galet?
Plötsligt släppte förlamningen och mina intränade repliker gjorde entré:
"Hej Erika. Det var länge sedan. Hur mår du?"
Erika skrattade.
"Du... det är något som inte är som det ska va?"
Hon lade huvudet på sned och granskade mig noga.
"Visst... Du är ensam hemma sedan några dagar och jag har inte vetat om det. Och så plötsligt... när jag fick reda på det så ilade jag till dig. Varför har du inte haft en fest?"
"Angelica..."
Erikas röst hade ett tonfall som jag sällan hört. En bedjande, trött ton. Hon verkade matt och sliten.
"Vi har inte så mycket som talat med varandra de sista månaderna. Nu står du här, klockan sju en söndagsmorgon. Vad är det som är på gång?"
Hon lät precis som min mamma. Myndig, beslutsam och självständig. Det här var inte den Erika som jag delat rum med på fotbollslägret. Det här var en ny, oberoende person, en som var van att ta hand om sig själv.
Mina så väl förberedda meningar föll i bitar. Det här gick inte alls som jag planerat. Sakta började jag dra av mig täckjackan, hängde upp den på en krok. Drog av mig skorna och gick långsamt mot Erikas rum.
"Köket!" hojtade Erika snabbt.
Jag vände mig om och såg hennes hand vifta febrilt mot köksdörren. När jag vred mig mot dörröppningen skymtade jag i ögonvrån en rörelse från Erikas rum. Hon hade besök! Övernattningsbesök, något annat kunde det inte vara tal om. För vem, förutom jag, var så tokig att de kom på besök före sju en söndagsmorgon? Nu förstod jag Erikas tonfall. Saker och ting gick inte alls som jag planerat, det började verkligen krångla till sig. Undrar om min plan trots allt var genomförbar?
"Sätt på tevatten är du gullig, så går jag och tar på mig kläder."
Erika gick iväg till sovrummet och drog igen dörren bakom sig. Jag hörde mumlet av röster. Efter en stund kom Erika ut i köket och nästan samtidigt hörde jag ytterdörren slå igen ute i hallen. Frågande tittade jag åt det hållet.
Erika såg min blick, men låtsades inte om den. Lätt irriterad krävde hon nu en förklaring på mitt hastiga uppdykande.
"Jag vill att du gör mig en tjänst. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag fördärvat något för dig genom att oanmäld dyka upp så här. Men det är hemskt viktigt förstår du. Vi har ju alltid varit bästa vänner. Du vet hur mycket du betyder för mig. Jag har inte slutat att tycka att du är min bästa vän, fastän vi inte har träffats så mycket de sista månaderna. Det är bara det att..."
Orden tröt för mig. Åter stod jag där som ett fån framför Erika. Jag som tidigare alltid varit den som var självsäker, tagit kommandot och bestämt i vårt förhållande. Jag kände mig nu liten, obetydlig och osäker. Inte hjälpte Erika mig det minsta heller, genom att verka så där främmande självsäker.
"Jaaa... Jag väntar på din förklaring", sa Erika uppmanande.
Mer likt en fordrande skolfröken än min bästa vän. Hon påminde precis om fröken Holmér, som brukade stå uppfordrande framme vid svarta tavlan, med händerna beskäftigt fästa vid höfterna och en stålhård blick riktad mot den person som för tillfället var utsatt för hennes granskning. Men Erika fick åtminstone inte mina ben att darra på samma sätt som fröken Holmér, tack och lov. Vi var ju trots allt vänner.
"Jag vill att du gör mig en tjänst", klämde jag fram med igen. "Det är en sak som jag skulle vilja att Rickard fick. Något som jag vill att du ger honom."
"Och för det måste du komma hit klockan sju en söndagsmorgon!"
Erika lät inte alls glad. Hon slet bort den ilsket tjutande tekitteln från plattan och började slita fram koppar ur skåpet. Alla hennes rörelser uttryckte mer än vad hennes ord någonsin kunde göra. Jag hade verkligen kommit och förstört för henne den här morgonen. Så goda vänner var vi tydligen inte längre, att jag kunde komma oanmäld när som helst. Men jag visste ju att det inte skulle upprepas. Det här var sista gången.
"Varför i helvete kan du inte ge honom det själv?"
Ojojoj, det kändes som om jag var på ett manöverodugligt skepp i en vrålande orkan utan minsta chans att ta mig därifrån. Jag var verkligen på väg att haverera. Hur skulle jag hitta en lösning på den här oförutsedda situationen. Jag hade trott att Erika skulle ta emot mig med öppna famnen, som hon alltid hade gjort tidigare. Jag hade väntat mig en osäker, sällskapssjuk Erika. Inte den här eldsprutande draken som plötsligt stod framför mig. Nu gällde det att ta det lugnt och ta till min allra starkaste övertalningsförmåga. Men först måste jag gjuta olja på de upprörda vågorna.
"Du vet..." sa jag lite tveksamt och hjälplöst, för att slå ann en sympatisk sträng hos Erika. "...när man känner sig riktigt hjälplös och uppgiven, då finns det bara ens bästa vän att vända sig till. Och i mitt fall är den bästa vännen du."
Jag gjorde en paus för att få orden att sjunka in. I mina öron lät det mycket trovärdigt. Det borde det vara, för det var ju trots allt sant. Jag hade bara Erika att vända mig till just nu. Ingen annan skulle ställa upp på det jag bad om. Och vad hade det hjälp, det var ju Erika jag ville ha ur vägen för att kunna genomföra det jag hade planerat.
Erika ställde ner tekopparna med en smäll på bordet. Men den var inte lika genomträngande som tidigare då hon placerat kopparna på diskbänken. Med andra ord höll hon på att vekna.
"Är du hungrig?" frågade Erika med näsan vänd inåt kylskåpet.
Utan att vänta på svar plockade hon fram ost och smör. Snabbt kom en limpa på bordet och snart satt vi som vanligt mittemot varandra med varsin smörgås i handen och en rykande kopp varmt te framför oss.
Det borde ha känts hemtrevligt. Det borde verkligen ha känts som förr. Men det gjorde det inte. Det vilade en tryckt stämning över köket och det var inte bara Erika som bidrog till den.
"Nå, vad är det nu som är så viktigt att Rickard får, som du inte kan lämna själv?"
Erika tog en stor tugga på smörgåsen och började samtidigt breda en ny. I det fallet var hon sig lik, hon avslutade aldrig den första smörgåsen förrän hon påbörjade nästa. En gång hade hon talat om för mig att det berodde på att hon hade så svårt för att välja pålägg, så om hon valt ost ville hon snart ha skinka och tvärtom. Fast den här gången fanns det bara ost som pålägg.
"Jag har skrivit lite åt Rickard."
Jag drog fram häftet där jag skrivit ner allt!
"Jag skulle vilja att du gav det till honom. Men du måste lova att stanna kvar där tills han har läst alltihop. Lova, säkert!"
"Jag har inte ens lovat att jag tänker gå dit med det", sa Erika trotsigt, men sträckte ändå fram handen mot det inslagna skrivhäftet. "Vad står det i det?"
Jag förstod att Erikas vanliga nyfikenhet hade tagit överhand. Bra! Jag ville få henne att inse, att det enda sättet hon kunde få reda på vad häftet innehöll var att lämna till det Rickard och stanna medan han läste det.
"Det får du se när du är där", sa jag hemlighetsfullt.
"Äh, lägg av! Du kan väl berätta något!"
Hon såg nyfiket på paketet.
"Du får inte öppna det på väg till Rickard. Det är jätteviktigt!" sa jag, plötsligt rädd att det skulle hända.
Då skulle hela min plan gå om intet. Fast... jag skulle nog ha tid att genomföra den innan Erika kommit till det ställe i boken där jag berättade det!
"Jag lovar", sa Erika och reste sig upp från bordet.
Kvar låg hennes två halvätna smörgåsar.
"Kan jag gå direkt?"
Mina axlar höjdes i en tveksam ryckning. Inte visste jag om Rickard hade någon annan flickvän som stannat över natten. Helst ville jag ju att det inte skulle vara så. För vad som än hänt under de sista månaderna så älskade jag trots allt fortfarande Rickard. Jag kände hur min beslutsamhet vacklade och min hand for upp som för att hejda Erika.
"NEJ!" ropade jag innan jag hann hejda att orden flög ur munnen.
"VA!" hojtade Erika förskräckt där hon stod i dörröppningen.
"Gå inte riktigt än. Jag vill att vi ska vara riktigt sams innan du går."
Jag kunde inte lämna Erika på det här sättet. Med ovänskap och så mycket osagt mellan oss.
"Jag trodde att det var bråttom eftersom du stövlade in så här tidigt på morgonen."
"Visst är det bråttom. Men innan du går... Förlåt!"
Erika stirrade oförstående på mig.
"För vad?"
"Du kommer att förstå, senare", sa jag och gick fram och kramade om henne. "Tack för att du är en sådan toppenkompis, trots allt."
"Äsch", sa Erika och kramade generat tillbaka.
Jag hörde ytterdörren slå igen med ett tomt, ekande ljud. Nu var jag lämnad ensam.
Med bestämda steg gick jag mot vardagsrummet, men ändrade mig och gick istället in i Erikas rum där väggarna fortfarande var fulla av idolbilder. Jag slog mig ner i den skinnfåtölj som jag så många gånger tidigare suttit i. Jag försökte samla mod för min förestående uppgift.