Hungerspelen ~Vänner föralltid~

26. Resan hem

Alla bakom mig applåderar och jublar när jag går mot tåget. Jag ställer mig exakt utanför dörren och ger dem alla ett fejkat leende och vinkar. Starka kamera blixtrar nuddar mitt ansikte och jag blinkar några gånger för att få bort ljuset. Jag kliver på tåget. Leendet försvinner snabbt. Det var på detta tåg som jag och William steg på efter slåtterceremonin. Jag suckar tungt och går fram till fönstret. Jag känner kamerans blixtrar igen och kollar på dem glada och vissa ledsna människor som vinkar hejdå. Nästa år kommer jag komma tillbaka hit, med två nya deltagare. Jag kommer vara deras mentor och tvingas berätta hur man överlever hungerspelen. Jag kommer tillbaka hit om mindre ett år också, jag ska turnera runt och visa upp mig och hålla tal för alla distrikter, det kommer göra ont att se familjer till deltagare jag mördat... Jag vinkar åt folket fast den här gången ler jag inte. Jag orkar inte fejka mina känslor. Jag sätter mig på soffan och snörvlar mig ganska högt. Jag hör två röster skrika åt varandra. Markus och Tim kliver på tåget. Jag vänder blicken mot dem och Tim kollar leendes på mig.
- Åh, hej Tara!
Jag nickar.
- Får vi slå oss ner?
Frågar Markus.
- Visst.
Säger jag och dem sätter säg på varsin sida om mig. Tåget börjar röra på sig och jag kollar bak och ser hur vi passerar iväg från tågstationen. Vi har en lång resa framför oss. Jag gäspar och ögonlocken blir tunga.
- Jag ska sova, en stund...
Dem nickar och jag reser mig upp och går mot dem två sovrummen. Jag sätter handen mot dörrhandtaget som leder till rummet jag sov i. Jag kollar på dörren som ledde in till rummet William sov i och snyftar till. Jag öppnar dörren till "mitt" rum och går in. Jag kollar på den röda sängen och sätter mig på den. Jag kryper ner under det varma täcket och kollar upp på den släckta lampan. Skräcken kommer förfölja mig föralltid. Men det är bäst att glömma bort allt. Jag hinner inte tänka mera, jag somnar.