Hungerspelen ~Vänner föralltid~

24. Vinnaren

Vi står öga mot öga mittemot varandra.
- Hej på dig, sjöjungfrun...
Flinar han. Det hettar till i ansiktet och jag knyter nävarna. Jag tar sats och slänger mig över honom och greppar tag om hans hals. Han ramlar omkull och jag ramlar med honom och behåller strypgreppet. Jag sätter mig på hans mage för att kväva honom ännu mer. Hans ansikte blir rött och han tar ett grepp om min hals och drar med all sin kraft ner mig på marken så att han kan resa sig. Han pressar mig mot ett träd och släpper min hals. Han knuffar mig hårt mot trädet och jag ramlar och känner den starka smärtan från ryggraden. Jag reser mig upp med hjälp av trädet. Han höjer kniven mot mig och jag duckar så kniven träffar trädet. Jag reser mig igen och han försöker träffa mig igen. Jag flyttar på huvudet och kniven träffar trädet igen. Medan han drar ut kniven så passar jag på att flytta på mig, jag börjar springa medan jag letar i fickorna efter min kniv. Den är borta. Jag fortsätter springa och hör ett pip ovanför mig. Jag kollar upp och ser en sponsorsgåva. Jag tar emot den och öppnar den snabbt. Det är ett svärd. Jag tar upp det och slänger boxen den kom i bakom mig. Jag kollar bak och ser karriäristen springa efter mig. Jag stannar. Han har också ett svärd. Vi står länge där och fäktas utan att någon skadar sig. En svettdroppe rinner nerför pannan och jag börjar tappa fokuset. Jag biter på min läpp hårt och tappar fokuset för några sekunder. Jag känner hur något vasst huggs in i mitt ben. Jag piper till och ser svärdet som är intryckt i mitt ben. Han drar ut det blodiga svärdet och jag känner mig illamående. Jag slår med mitt svärd i luften och den träffar hans hand. Han skriker och svärdet träffar marken. Han har ett stort blödande jack på handleden. Han ger mig en iskall blick och hoppar sedan på mig. Jag faller till marks och jag känner hur hans händer stryper min hals. Jag kippar efter andan och försöker sträcka mig efter mitt svärd men når inte till det. Jag känner hur tårarna bildar sig under ögonen på mig. Alla i distrikt 4 ser mig nu på sina teveskärmar. Jag fantiserar mig Lilys gråt och skrik. Mor och fars plågade ansikten, att se sin enda dotter dö. Nej. Jag kan inte förlora. Jag väcks ur mina tankar och det känns som om lungorna brinner. Jag kan inte andas. Jag måste ha en plan, snabbt. Jag slår honom på magen för att distrahera honom. Hans grepp blir lösare. Jag slår honom ända tills han släpper min hals. Jag andas in och ut, in och ut. Jag tar mitt ben som hjälp och rullar över på sida. Jag gör samma sak en gång till och glömmer bort att vi är på en kulle. Vi rullar neråt medan vi försöker döda varandra och stannar på en is. Jag reser mig upp och han gör samma sak. Då hör jag hur isen knackar. Jag kollar på honom ilsket.
- Nu avslutar vi det här... Tillsammmans...
Isen spricker och båda ramlar ner i det isiga vattnet. Jag kisar med ögonen och simmar fram till honom med hjälp av armarna för mina ben verkar ha domnat. Jag slår honom och han försöker ta sig upp. Hans ansikte ser plågat ut. Han sparkar mig med sina ben och jag fortsätter slå honom. Hela min kropp gör ont och jag kan knappt andas. Jag ser hur killen sjunker mot botten och jag simmar upp men känner då att det är is. Jag letar efter hålet men hittar det inte. Paniken växer. Killen drar tag i mitt ben och jag sjunker också. Hjärtat dunkar fort och jag slår honom med mitt andra ben och han släpper mig. Jag ser hålet och simmar upp. Jag kippar efter andan medan jag drar mig uppåt. Jag blir liggande på isen tills jag hör ett skrik. Karriärist killen försöker ta sig upp. Hans händer och armar försöker dra dig upp men dem åker bara ner i isen och upp igen.
- Hjälp!...
Viskar han bedjande. Jag tänker en stund och tänker på hur det måste kännas att drunkna.
- Nej. JAG ÄR INTE DIN VÄN!
Ropar jag och sparkar honom på halsen med klacken på min sko. Han lyfter på hakan och jag ser ett sår på halsen. Han halkar med armarna och sedan sjunker dem och hela han ner i vattnet. Ett kanonskott hörs. Jag har vunnit. Chockat så lägger jag mig på isen och vet inte vad jag ska göra. Ska jag må dåligt för jag dödat folk? Eller glad för jag och min familj kommer återförenas?... Jag bara gapar. Nationalsången för huvudstaden spelas och en svävare kommer. Den sticker ner en klo som hämtar mig. Jag blundar och slappnar av för första gången på länge. Ett leende sprider sig över mina läppar. Jag får åka hem... Mer hinner jag inte tänka. Jag somnar.
(Hoppas ni gillade detta kapitel, detta är inte det sista! 😉 Nästa kapitel kommer snart! Tack för ni läste!)