Slutet på allt

Kapitel 6

Han satte ner mig på en hård stol och spännde fast mig. Mitt trassliga svarta hår hängde som en gardin för ena ögat. Även om jag var arg på Kyle så var det inte hans fel. Men när han var påväg att gå så höjde jag näsan i vädret. Då stannade han och tittade på mig med samma beklagande blick som innan. Han lutade sig fram så att det skulle se ut som om han dubbelkollade kedjorna. Men istället visakde han:

- Du klarar det här. 

Men jag lät inte ens det vika mig. Utan höll huvudet högt. Som den sista människan på jorden kommer jag inte gråts eller böna och be. Det som jag tror var domaren steg in i salen. Det mumlande sorl som had ehörts i den dunkna salen dog ut.

- Är det sant att du heter Ambersauder, sa han och uttalade mitt namn som ett dubbelnamn. 

- Det är faktiskt Amber Sauder, sa jag och lade betoning på mellan rummet mellan ordet. Men, ja, det är jag. Dommaren såg ut som om jag hade förolämpat honom.

- Och är det sant att du är en människa?

- Jag är rädd att jag tyvärr är det.

- Har du några vittnen? 

Några vittnen, tänkte jag. Det var något som jag verkligen behövde om jag skulle klara det här. Men jag hade ju inga. 

Jag sökte snabbt min blick till Kyle. Mina isblå ögon som stirrade in i hans nötbruna. Han såg lite dålig till mods ut men efter en stund så ställde han sig upp så att dom röda lockarna viftade. 

Dommaren såg lite irriterad ut över att han inte kunde dömma mig så lätt men han pekade ändå på stolen bredvid podiet. Kyle gick nervöst fram mot det och satte sig. Jag såg att han stirrade på någon bakom mig i publiken. Jag följde hans blick och upptäckte en man som ungefär såg ut som honom. Hans far mötte Kyles blick och skakade på huvudet med återhållen ilska. 

Jag vände mig tillbaka för att möta Kyles blick. Han undvek mina ögon och svettades kraftigt.

- Ditt namn är?

- Kyle.

- Hur gammal är du?

- 18... jag menar 36 år.

- Förstår du att du behöver tala sanning?

- Ja.

- Alltid?

- Ja. 

- Släpp henne, meddelade dommaren och några vakter gick snabbt fram och låste upp kedjorna runt mig.

- Ytters vänligt, sa jag ironiskt.

- Då börjar Ambersauder med att fråga Kyle frågor, konstaterade han känslolöst. Jag ställde mig upp och bugade snabbt för domaren. Jag tänkte inte förlora det här nere på knä.

- Kyle, har jag gjort något olagligt?

- Egentligen inte, men... började han men jag lyfte handen som för att avbryta honom.

- Nej, jag vet att jag är en människa, men det är inte ett brott egentligen. Jag såg att många i juryn såg irriterade ut som om dom bara ville få det här överstakat. 

- Ja, jag föddes som en annan varelse än vad ni föddes till, men vad är egentligen skillnaden? Nej, jag kan inte förändra min färg på ögonen eller så har jag inte två födelsedagar, men är det något fel med mig för det? 

- Har du några fler frågor till vittnet eller vill du bara prata? Dommaren stirrade ut mig som om jag var en smutsig flöck på ett vackert golv. Och det kanske jag bara var för honom.

- Jag har fler frågor, ljög jag och tänkte snabbt. Tänk, Amber, tänk!

- Äh, är inte det olagligt att dömma mig för något som jag inte kunde ha hjälpt? frågade jag och tänkte snabbt igenom lagen. Kollektiv bestraffning är olagligt. Kyle såg förvirrad ut.

- Jag antar det, sa hon tvivlade och kastade blickar mot sin familj. 

- Och om det är olagligt, så har jag väl inget att bli bestraffad för, eller hur?

- Ehm... Nej, svarade han tvivlande.

- Har du några fler frågor till vittnet? frågade dommaren med sammanbitna käkar.

- Nej, svarade jag bugade mig lätt och gick tillbaka till min plats med ett triumferande leende.