Slutet på allt

Kapitel 5

Några minuter senare kom Kyle springande tillbaka med en halv festmåltid i händerna och ett stort leende klistrat på läpparna.

- Här får du, sa han och räckte mig försiktigt maten. Jag kände mig så hungrig så att jag ville kasta i mig maten, men jag kunde inte göra det. Sådan här fin mat behövde jag spara. Jag kunde inte veta hur länge jag behövde vara hör.

- Hur fick du tag i det? frågade jag fortfarande överraskad. Har du stulit det?

- Det är bara min matlåda, sa han och viftade bort det med handen. Plötsligt stoppade jag handen i en rörelse mot munnen. 

- Det här är ditt? Men vad äter du till lunch? Det kändes så fel att känna det mjuka bröd i munnen.

- Äsh, oroa dig inte, sa han och viftade bort det som om det inte var något. Och jag orkade faktiskt inte oroa mig. Kyle log åt hur hungrig jag var.

- Hur gammal är du, Amber Sauder? 

- 16 år, fick jag fram.

- Jag förstår inte, sa han oförstående. Är du 8 år?

- Va, nej, svarade jag oförstående. 16 år.

- Jag är iallafall 34 år. Jag stirrade på honom som om han var helt knäpp. Han såg inte ut att vara så gammal. Han läste av min blick och funderade en stund.

- Hur ofta har du solfester? Jag svarade med en "på svenska tack" blick. Han funderade en stund och sa sedan tveksamt:

- Födelsedagsfester?

- Jaha, en gång om året.

- Vi har det två gånger om året, en dag när vi blir till och när vi föddes. Det gör så att våran ålder blir dubbelt så gammal som din.

- Alltså är du 18?

- Jag tror det, sa han och skrattade. Och du skulle vara 32. Jag låtsats ryste.

- Tänk att vara så gammal, skrattade jag. 

Sedan pep det till i någon aparat nära hans öra och han tryckte på den. Hans ansikte var allvarligt när han lyssnade. Han hummade och nickade flera gånger. När han sedan tryckte på den igen var hans ansikte medlidande.

- Jag ska ta dig till förhör, sa han och öppnade min cell med en liten nyckel.

Hela vägen dit dunkade mitt hjärta hårt. Kyle sa inget till mig under vägen dit. Hans gladsynta leende och levande blick hade sloknat. Han verkade tio år äldre där han gick bredvid mig med ett hårt blick om min arm. Det var som om han precis har kommit på vem jag var. Precis som om han hade kommit ihåg att jag var en brottsling. Jag hade begått brottet att vara människa och att leva.