Badboy, You're Mine

Kapitel 4

"Hallå?" Samantha viftar med sina armar framför mitt ansikte. "Vad kollar du på?"

Jag rycker till och förstår vad hon nyss frågade. I något som liknar chocktillstånd pekar jag bakom henne. Hon vänder sig om och kollar efter vad jag tidigare kollade på. Hon ser inget som jag hade kunnat vara så fäst vid och vänder sig därför tillbaka och kollar konstigt på mig.

"Vad var det du kollade på?"

"Inget", jag rynkar pannan och säger: "Vart tog din dricka vägen?"

Samantha bara rycker slött på axlarna och tar tag i min arm.

"Inte ska vi stå här hela kvällen!" Hon ler oskyldigt och drar mig mot baren. "Här ska du få en riktig drink." Säger hon och nickar på huvudet.
En kille som jag antar antingen har tagit på sig jobbet att blanda drinkar, eller också är en riktig bartender. Jag har ingen aning, men när jag har smakat på drycken som han hade räckt mig en stund efter märkte jag att det inte iallafall är första gången han har fixat drinkar. Till skillnad från vissa andra, Samantha.
"Hur smakar den?" Fråga Sam när vi har kommit lite längre in i huset där alla ungdomar dansar.
"Bättre än din, kan jag säga", alltid bra att vara uppriktig, även om det kanske inte alltid är till din fördel.
Hon knuffar till mig lite så att jag spiller resten av drickan på min, Samantha's, klänning.
"Sam!" Stönar jag och gör en gest mot klänningen jag har på mig.
Samantha bara rycker på axlarna och mumlar något i stil med: "Den går att tvätta."
Alla kroppar som tillhör dessa desperata ungdomar omkring oss rör sig i takt med musiken och jag slänger nonchalant iväg muggen som min dricka hade varit i innan Sam hade puttat till mig.

Jag ger Samantha en osäker blick innan hon puttar mig så att jag med snubblande fötter går fram till de andra.

Drickan från tidigare börjar ta tag i min hjärna och den höga musiken dunkar i mitt huvud.

Min kropp är absolut inte van vid alkohol.

Jag ignorerar mina funderingar, som inte är värda någon uppmärksamhet, och fortsätter att dansa med Sam.

Som den klumpiga person jag är, jag förstörde faktiskt högtalarna på skolavslutningen i 6:an bara för att jag råkade putta till en tjej som blev riktigt arg och puttade tillbaka så att jag snubblade tio meter rakt in i en högtalare som gjorde så att alla högtalarna fungerade, men iallafall, som den klumpiga person jag är trampade jag mig själv på fötterna och jag snubblar bakåt och tar tag i den första arm jag får tag på och denna arm tillhör tyvärr Simon.

"Se dig för!" Ropar han och drar undan sin arm så att jag faller pladask ner på golvet.

Flera skratt uppstår och jag blir lite sur över att jag nu förtiden alltid ska lyckas skämma ut mig. Okej, jag ska vara ärlig. Jag har alltid varit lika bra på att skämma ut mig.

"Det är ju inte hennes fel att du stod i vägen för henne när hon skulle ta ett av hennes kända danssteg!" Skriker Sam och pekar fingret till Simon.

Jag ligger fortfarande nere på golvet och väntar på att någon snäll person ska hjälpa mig upp. Det är ganska fantastiskt att jag kunde se något här ifrån.

"Du har visst ändrat mening om mig, flicka lilla", säger Simon och avfyrar ett lekfullt flin.

"Äh, jag har minsann alltid haft samma känslor för dig, gubbe. Men vid olika tillfällen", fräser hon.

"Jag finns fortfarande vet ni", muttrar jag med rynkad panna.

Simons lilla humörsvängningar förvirrar mig. Eller kan man kalla det för humörsvängningar? Vem bryr sig! Ena stunden är han charmig och andra stunden är han en jobbig chihuahua som jag vill skjuta i huvudet.