Badboy, You're Mine

Kapitel 18

(Har viktig information i slutet, och om ni inte har ork att läsa det så skriver jag redan nu att jag gärna tar emot hjälp till nästa kapitel)
Jag vaknar till av att det knackar på ytterdörren och av någon konstig anledning känns mitt ansikte väldigt blött. Jag kollar neråt då jag satt på en stol och ser att flingorna i skålen ser en aning mosade ut.
Hur lyckas jag? Först vaknar jag och bestämmer mig för att äta flingor, sedan så bestämmer jag mig för att inte äta flingorna utan använda dem som en kudde.
"Kommer!" ropar jag.
Utan att ta bort mjölken från ansiktet går jag ut i hallen och öppnar segt dörren.
"Hej, Alex."
Jag kollar upp från mina fötter med sömndruckna ögon.
"Hej, Sophia", svarar jag och ger Sophia framför mig en trött blick. "Zac är inte hemma."
"Det är inte Zac jag vill prata med heller", svarar hon och virar en perfekt lock runt sitt finger. "Får jag komma in?"
Efter en stunds tvekan stiger jag åt sidan så att hon kan komma in.
"Vad är det? Har det hänt något?" frågar jag när hon med en gång styrde stegen mot vardagsrummet utan att ha tagit av sig sina skyhöga klackar.
"Jag ska sticka härifrån", svarar hon när hon slängt sig ner på soffan.
Jag sätter mig försiktigt ner bredvid henne.
"Vart?" frågar jag som om det inte alls är konstigt att Sophia Miller efter alla dessa år kommer hem till mig.
"Antingen typ New York eller LA, eller någon annanstans i Kalifornien", svarar hon minst lika obrytt.
Hon tar en titt på sitt guldiga armbandsur och säger: "Jag måste gå nu, men vi ses väll kanske någon gång igen." Hon reser sig upp och går ut till hallen igen.
"Hejdå!" ropar hon innan ytterdörren smälls igen.
Jaha. Då får jag väll återgå till mina färgglada flingor.
När jag sitter vid matbordet och skedar i mig mina äckliga flingor funderar jag över hur tråkigt mitt sommarlov kommer att vara. Idag är det Lördag och skolan slutar klockan tolv på Onsdag. Jag kommer dööö.
"Alexandria?" min mamma kommer in i rummet.
"Fan fan fan", viskar jag lågt så att hon inte ska höra.
"Ja?" säger jag och försöker låta så normal som möjligt.
"Var det fint på balen?"
"Mm, jättekul", eller också inte.
"Vad bra!" säger hon och stryker mig över ryggen.
"Hur gick det med Colton?"
"Bra, väldigt bra", svarar jag. Ännu en lögn.
"Men det är ju jättebra, gumman!" hon sätter sig på stolen mittemot min. "Jag vet att det kanske är lite tidigt, men jag har hittat den här perfekta lokalen för ett bröllop och så finns det även en butik längre in mot stan med en fantastiskt duktig skräddare och-"
"Mamma, stopp!"
Hon kollar förundrat på mig och räcker mig efter en stunds tystnad en servett.
"Tack", mumlar jag och drar den en gång över mitt ansikte. "Men mamma, snälla, planera inte mitt bröllop med en person som är helt dum i huvudet." När Colton kom fram till oss igår var det nära att han slog till Simon.
"Alexandria", suckar mamma och ger mig en sträng blick. Hon verkligen hatar att jag använder elaka ord.
"Snälla, jag ... är trött", nästa viskar jag fram och kisar upp mot henne.
Aldrig tidigare har jag tänkt på den starka solen som tränger sig in genom fönstrerna här på morgnarna
"Du har rätt, ursäkta mig. Gå upp och lägg dig, så plockar jag undan efter dig", säger mamma med mycket mjukare ton än förut och ler vänligt.

Fyra timmar senare

"Alex?"
Jag tittar upp ur min bok med ett förvånat uttryck. "Va?"
"Du lyssnar ju inte!" Samantha ger mig en besvärad blick.
"Jo, det gör jag visst", försvarar jag mig och lägger ner boken i mitt knä.
"Vad var det jag sa då?"
Fuck you Sam.
"Okej, du kom på mig", säger jag och reser mig upp med rynkad panna.

-
Okej... Ehh, hej! Det känns som om det gått längre tid än vad det egentligen har, och det är inget gott tecken...
Jag vet att detta kapitlet är helt fucked up, jättekort och att det suger, men jag kände att jag behövde uppdatera nånting.
Jag har nu börjat sjuan och jag ska inte klaga och säga att det är jättemycket läxor och jättekrävande och jobbigt som in i helvete, för det är det inte hahah. Men lite jobbigare och så och jag har inte alls haft skrivlusten och jag har ärligt talat inte brytt mig om Wattpad över huvud taget. Jag har säkert förlorat en miljon läsare, inte seriöst då men ni fattar, men jag undrar om någon av er som är kvar har lust att hjälpa mig med kapitel 19. Det hade vart jättekul och jag behöver ärligt talat hjälp och inspiration. Tack så mycket i förhand (ifall någon ens vill hjälpa mig, hahah). Alltså det jag menar är att en av er då typ ska få skriva kapitel 19 (flera får såklart göra det och så väljer jag ute det bästa (ni får slltså skicka det till mig i chatten här på Wattpad)) Kan man ens göra parantes i parantes? Asså wtf... Men tack igen!!!!! Bamsekramar från mejj