Badboy, You're Mine

Kapitel 2

Hela den här dagen har varit hemsk. Och det blev ju inte direkt bättre av att jag var tvungen att sätta mig på en stol framför ett bord fullt av läxor när jag kom hem.
Nu sitter jag i soffan och väntar på att något spännande ska börja på tv, men inget dyker upp.
Jag reser mig upp och stänger av den stora teven vi har har uppsatt i vardagsrummet.
Simon som aldrig har lagt märke till mig, vilket egentligen är bra, har idag pratat med mig. Många gånger.
Jag och Simon har aldrig haft lektioner tillsammans förut. Aldrig.
Schemat har ändrats på något magiskt vis två veckor innan sommarlovet börjar och det är ganska idiotiskt.
Jag suckar högt av frustration och slänger mig ner på soffan.
Min telefon plingar till.
Jag sträcker på min arm till den bortre delen av soffan och plockar upp min telefon.
Från: Sam❤️😘😂
Tjena, snygging!👋😘Lust att hitta på nåt?😏
Jag ler av tanken att hitta på något med henne.
Till: Sam❤️😘😂
Hej på dig med, sexy😏Klart! Vart?😂😘
Från: Sam❤️😘😂
Mig? Har en liten "överraskning".
Jag glider av soffan så att min tröja åker upp och jag visar min bh.
Jag drar snabbt ner tröjan och reser mig sedan klumpigt upp med riktning mot dörren.
När jag har öppnat dörren och stigit ut på trappen som leder ner till våran uppfart, så märker jag att jag fortfarande har på mig ett par fotbollsshorts och en löst sittande T-shirt.
Mina fötter ändrar riktning och jag springer fort upp till mitt rum.
Jag går fram till min garderob och slänger upp dörrarna så att de hårt smäller in i väggarna.
Jag kastar ut ett par midjehöga shorts och ett slappt, vitt linne.
Spegeln på väggen visar en tydlig bild av hela mig och jag rycker på axlarna. Det ser hyfsat bra ut.
Jag skyndar mig ner för trapporna och ut genom dörren.
Mina steg leder till busshållplatsen som finns en bit bort från mitt hus.
Jag kollar på den digitala klockan som dyker upp på skärmen när jag sätter på min iPhone.
Bussen ska komma om tjugo minuter.
Bussen går varje halvtimma.
Proffsigt av mig att komma tio minuter försent. Bara pågrund av att jag skulle byta om.
Jag sätter mig med en duns på gräset bredvid det lilla båset.
Jag sitter mycket hellre på gräset än på de äckliga bänkarna.
40 minuter senare
Jag går upp för grusvägen som leder till Samanthas stora villa.
Innan jag ens hinner börja att gå upp för trappan slås dörren upp och utspringande kommer Sam med ett stort leende på läpparna.
Hon springer fram till mig med lätta steg och viskar i mitt öra.
''Gissa vem som ska äta middag hos oss mig imorgon!''
Jag kollar förvirrat på henne och har inte en aning om vem denna speciella person kan vara.
''Jamie Campbell Bower?'' Gissar jag med ett sarkastiskt flin.
Hon blänger på mig, men det misstrogna ansiktsuttrycket ändrar snabbt tillbaka till det stora leendet plus ett par himlande ögon.
''Nej, dummer. Familjen Anderson!'' Hon börjar att hoppa upp och ner av lycka.
Jag bara gapskrattar och får en sur blick av min så kallade bästa vän Samantha Collins.
Familjen Anderson består bland annat av Simon. Simon Anderson.
''Snälla, säg inte att det var överraskningen'', gnäller jag.
Hon kollar på mig med ett leende. ''Nej, inte riktigt'', hon välkomnar mig in till hennes hus och vi börjar gå mot hennes rum samtidigt som hon babblar på om någon fest.
''Alla på hela skolan ska vara där! Simon, Sophia... Och alla de där populära! Därför tänkte jag att vi ska gå på den.'' Hela hennes ansikte ler av förtjusning.
Jag ryser till när hon nämner Sophias namn, men skakar sedan av den obehagliga känslan och skakar sedan misstroget på huvudet och säger.
''Visst, men du fixar mig.''
Hennes leende blir om möjligt ennu större och hon nickar ivrigt med huvudet.
Jag följer efter henne upp på hennes rum och hon börjar plocka fram en massa smink som hon tydligen ska lägga på mitt ansikte.
Helt plötsligt anfaller hon mig med en borste. Hon rör den i cirklar över hela mitt ansikte. Jag ryser av den kalla krämen som smetas ut över mitt ansikte.
Hon slänger på en massa annat skit som tillhör kategorin smink efter krämen har haft som resa i hela mitt ansikte.
Jag har aldrig riktigt varit så intrisserad av smink och förstår därför inte varför det är nödvändigt.
Det har gått mer än en halvtimme och Sam backar långsamt ifrån mig med ett nöjt leende.
"Klart!" Säger hon och klappar exalterat med händerna.