Fake it | boyxboy

41

Charlies perspektiv

Min syn är suddig, mitt huvud snurrigt och kroppen hänger inte riktigt med där jag står mitt på golvet med en massa människor runt om mig. De alla dansar i takt till musiken. Lamporna i taket blinkar i takt med basen. Golvet vibrerar. Jag hickar till, tar en klunk av glaset jag har i min hand. Ser en mobil tryckas upp i mitt ansikte med blixten på, jag kniper ihop ögonen och drar upp armarna för ansiktet.

"Vad i helvete.." Mumlar jag samtidigt som jag känner något kallt tränga sig igenom min T-shirt på axeln, jag har spillt ut min dryck.

Jag föser undan mobilen och mumlar något jag själv inte uppfattar innan jag tränger mig ut ur folkmassan. Ramlar in i ett flertal personer som besvärat puttar mig tillbaka. Jag lyckas tillslut ta mig ur från den stora klungan och går mot toaletterna. Det är kö, men jag tränger mig före. De ropar på mig, säger åt mig att ställa mig i kö. Jag struntar i deras ord och fortsätter gå närmare ett av toalettbåsen. Men jag når inte hela vägen fram, en knytnäve träffar min käke och får mig att falla bakåt. Jag stönar till när min rygg slår i marken och hör hur rösterna runt om mig tystnar.

"Det är kö fattar du ingenting eller?" Ryter en mörk röst och jag lyckas med min suddiga syn urskilja en manlig gestalt stå lutad över mig.

Därefter går allt så fort. Jag blir upplyft och hamnar på fötterna igen, men dras ut ur klubben och hamnar ute på gatan bland folk som står och röker och tjattrar med varandra. Det hinner bara gå några sekunder innan jag hör det bekanta ljudet som jag önskar att jag inte var så jävla van med. Kameraljuden som hörs tillsammans med att blixtrar bländar mig.

"Helvete." Mumlar jag för mig själv, vänder mig om och börjar gå åt motsatt håll. Alla fotografer och reportrar har blivit ställda bakom ett tillfälligt staket, vakter håller koll på att ingen ska kunna ta sig förbi vilket ger mig försprång att ta mig härifrån utan att bli förföljd. Men jag vet att de förr eller senare kommer hitta mig, det gör de alltid.

När jag rundar hörnet ökar jag mina steg tills att jag springer, huvudet snurrar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet knappt vart jag är, svänger bara åt ett slumpmässigt håll mellan höghusen. Mina ben känns tunga, nästan som att de släpar efter mig. Jag försöker springa snabbare, men kan inte förmå mina ben att öka takten.

Jag snubblar till, kliver på trottoarkanten och faller handlöst ner på marken. Mina händer svider till och jag kniper ihop ögonen. Mitt huvud snurrar allt mer och min kropp vägrar röra på sig. Jag hör fotsteg, ett flertal av dem komma närmare mig. Jag börjar få panik. Måste ta mig härifrån nu.

Med all kraft jag har i min kropp lyckas jag tillslut ta mig upp och röra på mina ben framåt igen. Kan inte längre springa, men tar mig framåt. Jag svänger till höger, går några meter in och möts bara av en vägg. Jag har nått en återvändsgränd. Helvete. Panikartat ser jag mig omkring. Det är ganska mörkt men jag lyckas urskilja en container med några plank bredvid. Där borde jag kunna gömma mig.

Så tyst jag bara kan tränger jag mig in bakom planken och sätter mig längst in mot containern. Lutar bakhuvudet mot den och sluter mina ögon. Lyssnar till ljuden av fotsteg som kommer närmare. Tillslut är de så nära att det låter som om de är på andra sidan av planket. Men kamerablixtarna når aldrig hit och ljuden avtar. Tillslut blir det helt tyst och jag pustar lättat ut. Blir sittandes ett tag, sluter ögonen och lyssnar till suset i mitt huvud som gör sig extra hörbar när det är tyst runt omkring mig.

Tillslut öppnar jag ögonen igen, möts av mörker och blinkar några gånger för att få synen att vänja sig. Jag ser på planken som står till höger om mig och trycker lätt med handen på dem. De flyttar sig från väggen och jag välter ner dem. En hög smäll ekar mellan tegelväggarna och får mig att rycka till. Jag sitter kvar en stund för att ta reda på om någon hörde. Men miljön runt om mig förblir tyst.

Precis när jag ska resa på mig fastnar min blick på containern och tegelväggen. Jag ser mig runt och känner hur en klump bildas i min mage när jag inser att jag sitter i samma gränd, på samma plats som när jag träffade Milo för första gången på flera år. Jag minns helt plötsligt hans skrämda blick och hur min mage pirrade till när jag insåg att det var just Milo jag hade sprungit in i. Minns hur glad jag faktiskt blev av att se honom och klurade ihop en plan för att inte behöva skiljas från honom så fort fotograferna hade försvunnit. Min plan jag kom på var smart, att byta kläder med honom. Det hjälpte mig dels med att inte bli upptäckt, men framförallt med att få umgås med Milo en liten stund till.

Jag ler svagt åt minnet, och allt som hände därefter. Jag var upp över öronen förälskad i honom och att Daniel kom upp med den "dumma" planen att Milo skulle spela min pojkvän gjorde mig innerst inne glad. Än idag är jag glad över det, det ledde till att han blev min riktiga pojkvän.

Mitt leende varar inte länge. Jag påminns om hur jag har betett mig på senaste tiden mot honom. Hur jag tagit honom för givet, låtit all fokus hamna på mig, jag har till och med varit elak mot honom. Han som bara finns där och gör allt för att jag ska må bra.

Jag fnyser till, gömmer ansiktet i mina händer och kniper ihop ögonen. Den bekanta känslan av ångest stiger i min kropp. Vet inte vad jag ska ta mig till, vill inte känna så här. Känslan av ett tryck över bröstet, kliande i hela kroppen, som om det kröp flera tusen myror på mig, magen som gnor. Hatar det. Vill inte känna så.