Fake it | boyxboy

23

I tystnad ligger jag och Charlie bredvid varandra i sängen och fokuserar på våra mobiler. Det har gått två timmar sedan Charlie klev av scenen och det förvånar mig att vi fortfarande är vakna, allra mest att Charlie är det med tanke på den hektiska dagen han varit med om.

Jag smsar lite med Wincent och Aurora, bläddrar igenom instagram och kollar storys på snapchat. Charlie läser igenom inlägg hans fans lagt upp om konserten, som inte var något annat än fantastisk. Jag fällde många tårar, log många leenden och hade gåshud mer eller mindre under hela konserten. Det var en upplevelse jag aldrig kommer glömma och stoltheten kommer finnas kvar i mig länge.

"Du ser bättre ut än mig på oförberedda bilder." Yttrar Charlie och bryter den behagliga tystnaden. Jag ser bort från en bild Wincent lagt ut på sig själv när han står mot en vägg och poserar fult.

"Va?" Frågar jag och Charlie vinklar sin telefon mot mig, på skärmen ser jag en bild tagen på mig utan min vetenskap. Jag står i publiken, ler stort och ser förmodligen på Charlie som då stod på scenen. "Vem har tagit den?" Undrar jag och lägger mig med ryggen mot väggen.

"Klara heter hon." Säger han och rycker på axlarna. "Ingen jag vet vem det är."

Jag nickar svagt och blinkar hårt med ögonen. "Jag fattar inte varför de fotar mig när du står på scenen."

"Uppenbarligen för att de tycker om dig mer än mig." Charlie putar med underläppen och jag skrattar åt hans dumma svar som inte alls talar sanning.

"Säkert."

Charlie fortsätter att visa bilder från konserten som de i publiken tagit, han läser orden de skrivit och tittar på videos. Glädjen i Charlie när han pratar om sina fans är något utöver den vanliga glädjen han visar, jag tror inte någon kan få honom att må så bra som hans fans får honom att må. Klockans slag blir många, tillslut knackar Daniel på dörren och säger till oss att sova om vi ska orka med morgondagen också. Även om det inte är någon konsert imorgon kommer dagen säkert bli hektiskt ändå, vi ska resa till nästa stopp på denna turné och därefter iordningställa scenen och så inför nästa dag. Så vi lyssnar på Daniel och lägger undan våra mobiler, somnar ganska snabbt utan några längre samtal och denna kväll utan några kyssar. Vi har ännu inte pratat om gårdagens kyss även om jag tror att vi båda funderar på den, jag vet i alla fall att jag gör det. Så fort jag får en djupare ögonkontakt med Charlie dras mina tankar tillbaka till gårdagen och jag minns känslan av hans läppar mot mina. Främmande men också varm, fel men också rätt.

Klockan nio ringer klockan och eftersom det är Charlie som har våra mobiler närmast sig blir det han som suckandes får sträcka ut armen och stänga av tjutet jag ärligt talat hatar. På andra sidan dörren hörs höga röster men det som fångar min uppmärksamhet är Charlies mumlande vid min sida. Jag vrider huvudet mot honom, finner hans bakhuvud bara några centimeter ifrån mitt. Närheten gör mig förvånad och får mig att automatisk dra bak huvudet, lite för hastigt då mitt bakhuvud slår i väggen och en duns ekar mellan väggarna. Jag yttrar ett lågt aj och placerar min handflata mot det parti som fick ta emot smällen.

"Vad håller du på med?" Undrar Charlie med en trött och hes röst. Jag sätter mig upp i sängen och drar fingrarna längs med min hårbotten, tittar på dem för att se om smällen fick mig att blöda. Inte för att smällen var så värst hård, men det är bättre att vara på den säkra sidan.

"Slår i huvudet." Svarar jag och konstaterar att mina fingrar är fria från blod.

"Sällan." Yttrar Charlie och gnuggar sig i ögonen.

"Vadå sällan? Jag brukar väl inte slå i huvudet." Jag drar ihop mina ögonbryn och ser på Charlie som flinar.

"Inte? Du gjorde det jämt när du var liten det är därför du är som du är idag." Mumlar Charlie.

Jag sparkar till Charlie på smalbenet i hopp om att det ska göra honom illa, åtminstone lite. Men han gör inget annat än att skratta åt mig.

Vi äter en snabb frukost med de andra i bussen innan vi påbörjar resan till nästa stopp. Som förra gånger stänger jag och Charlie in oss på hans rum, sätter oss i soffan och spelar tv-spel. Han har kvar de Narnia spel vi alltid körde när vi var yngre och vi startar igång de första utan protester från någon av oss. Utöver Bubble Struggle var Narina det spel vi spelade mest. Vi spelar i två och en halv timme innan vi börjar bli trött i huvudet och pausar spelet för att göra något annat ett tag. Det är ungefär fyrtio minuter kvar på resan så än har vi tid att döda.

"Vad tycker Aurora och Wincent om mig?" Undrar Charlie och lutar ryggen mot armstödet, sträcker ut sina ben så att fötterna hamnar bredvid min högra axel. Jag lägger mig i samma position men med fötterna strax under hans bröst eftersom han är några centimeter längre än mig.

"Aurora tycker väl bra om dig, hon tycker du är snygg i alla fall." Berättar jag och Charlie för ögonbrynen upp och ner i snabb fart. Jag himlar med ögonen och fortsätter. "Wincent tycker inte lika bra om dig. Han var ju med under den tiden allt hände mellan dig och mig och han har väl svårt att släppa det."

Charlie lägger sin armbåge på armstödet bredvid sitt huvud och placerar knogarna mot sin tinning, vilar sitt huvud mot handen. Han snörper på munnen och suckar tungt. "Kommer han komma över det?" Frågar han. Jag rycker på axlarna och tänker på Wincent som alltid haft något negativt att säga så fort Charlie nämnts på tv eller radio.

"Det är ju mitt val om jag vill förlåta dig eller inte och Wincent kan inte påverka det. Jag tror det är det som han tycker är jobbigt eftersom han vet hur ledsen jag blev. Skulle han få bestämma så skulle jag aldrig ha fått tagit upp kontakten med dig igen."

"Vad bra att det inte är han som bestämmer då." Säger Charlie och ler svagt, men bakom det leende ser jag skuld. Vi har pratat om det som hände många gånger så jag väljer att inte fortsätta med det ämnet nu, vi behöver släppa det om vi ska kunna gå vidare.

"Hur är det med Gabriel?" Frågar jag.

"Bättre. Han kan utföra mer vardagssysslor nu men har fortfarande problem med talet. Han är trött ganska ofta och sover mer än vanligt men annars är han okej nu." Förklarar Charlie. Jag ser både glädje och sorg hos honom, antar att glädjen kommer från att Gabriel mår bättre men sorgen över att han aldrig kommer att bli frisk igen. Jag vill påstå att jag förstår honom, men jag har aldrig älskat mina föräldrar så som Charlie gör. Jag har aldrig haft något närstående till mig som fått en dödlig sjukdom. Det enda jag kan göra är att tänka mig in i hur Charlie känner och försöka förstå.

"Vad bra att han mår lite bättre."

Charlie nickar och lutar huvudet bakåt så att det stödjer mot fotändan av sängen. Han fiskar upp sin mobil ur fickan på shortsen han bär, fipplar med den ett tag. Min mobil plingar till och jag ser bort från Charlie för att se vad för notis jag har fått. Instagram, Charlie har taggat mig i en händelse.

Samtidigt som jag tar upp min telefon blickar jag över på Charlie som flinar lätt utan att se på mig. Jag öppnar upp Instagram och tittar på det han har lagt ut. En bild på mitt ansikte, en riktigt in zoomad bild på mitt ansikte där man inte ser mitt hår eller min haka. Bara mina ögon, näsa, mun och lite av pannan och kinderna. På bilden har han skrivit 'isn't he lovely?'.

"Seriöst?" Utbrister jag och får nu ögonkontakt med honom. Han ser på mig som om han vore helt oskyldig. "Du har fan 150 miljoner följare och lägger upp en sån bild på mig!"

"Nu tror jag att du ser i syne." Yttrar han till svar och ser så säker ut på sina ord att jag nästan tror på honom. Men efter ennu en titt på Instagram ser jag att det inte alls är så.

"Charlie jag trodde att du hade blivit snäll nu!" Jag reser mig upp i en sittande position och sträcker mig snabbt efter hans mobil, men innan mina fingrar ens hinner röra vid det mörka materialet har han dragit undan sin hand. Ett ondskefullt leende tar plats i hans ansikte och fötterna placerar han mot min bröstkorg för att förhindra mig att komma åt telefonen.

"Jag är snäll. Du däremot," Han tar tag i min hand som börjar närma sig telefonen. "Du är inte så snäll som försöker sno min telefon."

Jag himlar med ögonen och ger upp i mina försök att nå hans telefon. Hans fötter puttar jag undan från mitt bröst och lutar mig tillbaka i soffan igen.

"Du kommer få igen för det där."