Fake it | boyxboy

16

Jag vaknar till ljudet av en spyende Charlie, godmorgon Milo vilken härlig dag. De första sekunderna efter att jag har öppnat mina ögon förstår jag inte vad som händer, men när jag påminns om att Charlie kom hit igår i ett tillstånd som var allt annat än nykter, läggs pusselbitarna ihop. Det låter alldeles för högt och jag funderar på om han ens har stängt dörren.

Den gosiga filten jag haft över min kropp, då jag inte orkade krångla med ett täcke, slänger jag av mig och sätter mig upp i soffan. Borde jag gå in till honom? Eller blir det konstigt? Kanske skulle han bli arg och skrika på mig att gå, eller inte bry sig om att jag var där. Jag sitter kvar, försöker stänga ute de obehagliga lätena som kommer från badrummet. Men hela lägenheten är tyst och gör det omöjligt för mig att lyckas med mina försök. Det tystnar tillslut och toaletten spolas. Kanske blir det stelt om jag sitter här när han kommer tillbaka, kanske borde jag lägga mig ner och låssas sova igen. Mina tankar hinner inte utföras till handlingar då Charlie kliver in i rummet och ser mot mig. Jag trodde att jag hade sett honom i sina värsta dagar, men när jag ser på honom nu förstår jag att det så inte är. Charlie ser värre ut än vad han någonsin har gjort och för stunden börjar jag fundera på vad folk finner attraktivt hos honom. Men jag måste ha i åtanke att han inte mår bra.

"Godmorgon." Yttrar han med en raspig röst och drar handen genom sitt hår som står åt alla håll och kanter. De fortfarande röda ögonen ser skamset på mig. "Förlåt för att jag är så äcklig. Och förlåt för att jag kom hit sådär igår."

Jag vill säga att det är lugnt, att han alltid kan komma hit när han vill. Men det skulle vara en lögn. Jag vill finnas där för honom i alla lägen, men jag uppskattar inte alls att han kommer hit och är påtänd.

"Godmorgon." Svarar jag bara, skjuter undan hans förlåt och hoppas på att min tystnad ger honom förståelse över vad jag tänker.

Charlie ser ner i golvet och skakar på huvudet med svaga rörelser. Kroppen är fria från de jeans han bar igår, men den långärmade tröjan sitter fortfarande på hans kropp. Likt hans armar har benen också en del tatueringar, inte lika många men det finns en på det högra smalbenet och en på det vänstra låret.

"Jag kan dra här ifrån, om du vill." Säger han med en låg röst och jag ser på hans ansikte, jag snörper munnen och virar filten tätare kring min lättklädda kropp då kylan i min lägenhet verkar ha tagit över värmen.

"Du kan stanna." Han ser upp på mig. "Men Daniel vill att du hör av dig till honom."

Charlie suckar besvärat men nickar. Jag märker ju att han inte mår bra, varken fysiskt eller psykiskt, och jag kan inte bara låta honom gå då. Men jag vet inte heller vad jag kan göra för att hjälpa honom. Speciellt inte när han har drogproblem.

"Okej." Svarar han och går in i mitt sovrum igen, skjuter igen dörren och därefter hör jag hans röst. Jag hoppas och tror att det är Daniel han pratar med.

Jag reser mig upp ur soffan och drar på mig gårdagens kläder, vill inte störa Charlie med att äntra mitt rum och rota fram rena kläder i min stökiga garderob. Jag skulle verkligen behöva rensa den, men finner ingen anledning till det då den kommer vara lika rörig om två dagar igen. Att städa min garderob varannan dag är inget jag vill sätta in som intresse i min vardag heller.

Min mage ger ifrån sig ett högt kurr och jag reser mig upp för att fixa iordning frukost. Men mina katter påminner mig om att det inte blir någon frukost för mig innan de har fått matt, så jag fyller de två tomma matskålarna för att tystna ner dem. Därefter dukar jag fram frukost för två, inte för att jag är så säker på att Charlie längtar efter att trycka i sig det vitaste brödet affärerna äger, mer för att jag inte ska framstå som oartig. Dock skulle Charlie inte ha något att säga till om, om jag skulle vara oförskämd en gång när han har varit det så många gånger att jag tappat räkningen på det.

Minutrarna går och jag hinner trycka i mig två mackor innan Charlie dyker upp i köket, denna gång med byxorna på. Han ger sig på ett leende som inte blir så mycket mer än en motbjudande grimas. Stolen mittemot mig sätter han sig på och ser på den framdukade frukosten.

"Daniel var väldigt arg." Yttrar han och möter min blick. Han ögon fylls fortfarande utav skam. "Jag förklarade vad som hade hänt men det tyckte han inte var någon ursäkt till att jag.. Gjorde som jag gjorde."

Vad det än är som Charlie har gått igenom som tycker förmodligen inte jag heller att det är en ursäkt till att mata kroppen med droger.

"Vad är det som har hänt?" Undrar jag och doppar min sked i Nutellaburken. Charlie ser på den med en osmaklig blick och harklar sig.

"Jag var ju hos pappa igår och doktorerna konstaterade att han fått tillbaka hjärntumörerna. Och han kommer med största sannolikhet inte klara sig denna gång." Förklarar han med en röst som spricker allt längre in i talet. Han ser på allt förutom mig. Men jag ser på inget annat förutom honom och lägger märke till den blanka ytan som bildas i hans ögon. Det sticker till i hjärtat på mig att höra om Gabriel. Han var som min extra pappa under mina yngre år. Hela Charlies familj var som min extra familj när jag var yngre, de fanns alltid där med öppna armar när mina föräldrar stötte undan mig. Jag såg upp till Gabriel, han var den enda vuxna manliga förebilden jag hade i mitt liv. Utan honom hade jag inte varit den Milo jag är idag.

"Jag är ledsen Charlie." Yttrar jag, tom på ord.

Charlies blick finner min och ett sorgset leende tar plats i hans bleka ansikte. Jag tror han förstår att det även känns i mig, även om smärtan troligtvis inte ligger i närheten av den Charlie känner.

"De vet inte heller om han har två veckor eller två år kvar. Allt beror på hur han svarar på medicineringarna de kommer sätta in för att sakta ner allt." Berättar han och tar en kort paus. "Och jag vet liksom inte hur jag ska göra med turnén. Daniel vill ju ha ett svar idag men jag vet verkligen inte. Jag vill vara med pappa under hans.. Sista tid. Jag vill inte vara på andra sidan av Sverige om något skulle hända. Men samtidigt vill jag inte säga nej till turnén heller. Den skulle nog få mig på andra tankar. Jag pratade med mamma och hon tycker att jag ska åka på den, men jag vet inte. Jag vet fan ingenting nu." Utbrister han med en stark förtvivlan i rösten.

"Om du inte tänker på någon annan än dig själv, vad vill du helst göra då?" Frågar jag. Charlie blir tyst, stirrar ut i luften och biter sig i överläppen, så som han ofta gör när han funderar.

"Jag vet inte." Yttrar han tillslut och lutar sig tillbaka i stolen. "Kanske åka på turnén hur egoistiskt det än låter. Men jag tror att pappa hade viljat att jag skulle göra det." Säger han. "Jag måste prata med honom."

Jag nickar, säger att det förmodligen vore en bra idé.

"Uhm, vill du följa med till han idag? Pappa vill gärna träffa dig innan det, ja, är försent." Mumlar han och jag känner hur mitt hjärta drar åt. Innan det är försent. Gabriel har jag saknat mycket, även om det inte når upp i den saknad jag kände till Charlie.

"Ja, absolut." Yttrar jag osäkert och drar handen över munnen för att få bort eventuella smulor. "Om du är okej med det." Tillägger jag och Charlie nickar snabbt.

"Ja gud ja. Men han tror att vi är tillsammans på riktigt. Så att du vet."

Jag nickar.

"Och han har som sagt svårt att tala, så att du är beredd på det." Säger han med en låg röst. Jag nickar och kliar mig över armen, en aning nervös över mötet med Gabriel. Jag vet inte vad Charlie har sagt till honom efter att våran vänskap tog slut, jag vet inte om Charlie har skyllt allt på mig. Men eftersom Gabriel vill träffa mig, kan han inte ha sagt något allt för dumt.