Wanted

Kidnappad

Min blick for stressat omkring. Jag försökte hitta något, se något. Något som kunde tyda på att min bror var oskadd och återfunnen. Men inget. Bears hovar slog intensivt mot den våta marken. Min nervositet speglade av sig på henne. Hon slängde med huvudet och tog korta uppjagade steg. Luften var tung, det var en tystnad runt om oss som kändes spöklik. Inte en ända fågel vågade sjunga av lycka att naturen blivit återfuktad igen.

"Här!" Ropade Hank.

Mina sporrar borrade in i Bears sidor vilket fick henne att kasta sig fram. Min hand for upp mot hatten som nästan åkte med fartvinden av den plötsliga rivstarten.

Längre fram tonade Hank och hans ljusa springare upp. Men även en välbekant större muskulös svart häst stod och kastade oroat med huvudet.

Scar

Jag flämtade till och slängde benet över Bears hals när jag närmat mig. Hank stod med tyglarna i handen och försökte lugna ner den uppspelta hästen. Aldrig hade jag sett Scar så här uppjagad. Det är knappt man hade kunnat föreställa sig den trygga, stabila hästen stå o trippa oroligt på stället så här. Ögonen var som tennisbollar och ögonvitan ringade in irisen. Öronen var lätt strukna bakåt och svetten rann om honom.

"Det finns inga spår av Will vad vi kan finna, skymningen kommer och vi måste ta oss hem innan midnatt..." Mumlade Hank.

"Nej Hank, det är min brors liv på spel! Din högra hand, din barndomsvän!"

"Vi får ta med Scar hem, jag skickar ut några som kan leta i morgon bitti." Fortsatte Hank sammanbitet.

Jag förstod innerst inne att det inte var en bra idé att argumentera mot Hank just nu. Jag satte foten i stigbygeln och svingade mig upp. Min blick mötte Micahs, något dolde sig bakom dom blåa ögonen.

●●●

Vi kom hem senare än planerat. Månen stod redan högt på himmeln och alla hade gått och lagt sig. Scar var fortfarande rätt omtumlad, men med lite hö och en kort mysstund verkade han komma smått till ro.

Hank la armen om mig, kröp närmre och drog in doften av mitt hår. Täcket dolde oss båda för omvärlden och skyddade oss från den kyliga natten. Jag kunde känna hans andetag mot mitt öra. Hans arm sökte sig runt mig för en omfamning. 

"Ända sedan Micah kom hit..." Började jag. "Så har allt förändrats. Vi... Älskar du mig ens fortfarande..?" 

Han tog ett djupt andetag, skrattade till och i en sekund kändes det som att han tänkte efter. 

''Vad är det för fråga.'' Väste han i mitt öra. ''Du ska bära mina barn samt tillfredsställa mig. Det är den enda anledningen till varför ni kvinnor existerar i denna värld''. 

Jag bet ihop. Något blixtrade till inom mig. En känsla av ånger, sorg och ilska växte sig fram. Jag slet mig loss och reste mig upp från sängen i en och samma rörelse. Jag drog åt mig mina kläder och försökte hålla tillbaka tårarna. Han hade sårat mig tillräckligt och nu var det nog. En suck hördes och sedan hur sängen gav ifrån sig ett gnällande läte när Hank satt sig upp.

''Sluta..'' Det var en varning från hans sida.

Ett flämt, likt ett skratt lämnade mina läppar. Jag drog åt mig mina vapen och min kniv, placerade dom i hölstret. 

''Du bestämmer inte över mig Hank. Det har du aldrig gjort. Jag kommer inte tillåta dig behandla mig så här.'' Fräste jag.

Slutligen, som pricken över i:et placerade jag min svarta hatt på huvudet. Men det var de sista jag hann göra innan jag plötsligt blev upptryckt mot väggen. Han hade ställt sig upp för länge sedan. Men jag hade haft ryggen mot honom och inte varit uppmärksam på kniven han nu höll mot min hals. 

Min kind var pressad mot den slitna väggen. Lika så var resten av framsidan av min kropp. Han tog mina händer bakom min rygg och tryckte sig mot mig i en hotfull gest. 

''Testa inte mina gränser Nicole.. Du är min och du skulle bara våga lämna min sida.'' Viskade han i mitt öra.

Jag svalde. Kände knivens egg hotfullt pressad mot min hals. Tårarna kom. Jag nickade sakta vilket resulterade i att han sakta förde kniven bort i från mig, vände mig om och omfamnade mig. Vad jag därefter skulle göra skulle sätta resten av mitt liv på spel. Jag lekte med fel folk...

Sakta smög jag min hand efter min shotgun. När jag hade den i ett stadigt grepp slet jag mig ur hans famn, kastade mig från honom och riktade vapnet. 

''Jag är klar med dig Hank. Jag är klar med all din skit..'' 

Jag spände blicken i honom hotfullt. Sakta drog jag fram min andra shotgun och riktade båda vapnena mot honom. Hank höjde händerna i luften.

''Du kommer inte klara dig på egna fötter där ute i den iskalla natten. Ditt huvud är dessutom listad i Saint Denis och är värd en del. Jag är inte heller klar med dig. Även om jag låter dig gå nu.'' Muttrade han och blickade mot vapnena. 

Jag backade sakta mot dörren bakom mig, vägrade släppa honom ur sikte. 

''Vi ses Hank..'' Väste jag innan jag sakta öppnade dörren och rusade ner för trapporna och ut ur huset. 

Jag kunde höra Hanks stressade steg från rummet, hur han slet åt sig kläder för att sedan springa efter mig. Men jag hade gott med försprång. Bear stod halvt och sov utanför huset när jag slängde igen ytterdörren efter mig. Jag hälsade kort och hastigt på henne innan jag satte foten i stigbygeln och svingade mig upp. Svängde runt henne och kickade till henne i sidorna. Bear förstod allvaret och kastade sig återigen fram. Min blick for runt och i dörröppningen till huset kunde jag se Hank. Han höll i sin Lancaster riktad mot mig och hade mig i sitt sikte. Ännu en gång kickade jag till Bear i sidorna för att hon förhoppningsvis skulle öka farten ytterligare. 

PANG

Jag skrek till av den plötsliga smärtan som spred sig över vänstra skulderbladet. Lutade mig över Bears hals och höll ett stadigt grepp om sadelns silvriga horn.

''Spring tjejen, spring!'' Stönade jag fram. 

Huset och Hank tonade sakta bort och i slutändan var det nu bara jag och Bear ensamma ute i den kalla, hungriga natten.