Ökenråttor

Muren

Muren tornar upp sig framför oss och ser ogenomtränglig ut. Den är nästan lika hög som klippan den står på, och lika slät som havsytan. Vi ser ingen port. Till vänster om oss finns havet, till höger om oss sträcker muren sig inåt land. Vi har kört från floden, återigen över ökenmark, genom odlade åkrar med höga grödor och hamnade här, men nu tar det stopp.

De som odlar på åkrarna bor här, men vi kan inte ta oss in. Högt där uppe glittrar ljusen som såg så fjärran ut för en stund sedan. De glittrar starkare till höger, märker jag, och jag viskar det till de andra. Jag vet inte varför, men det känns som om vi borde vara tysta. Som om vi gör något förbjudet.

Vi lämnar bilen och börjar gå längsmed muren in mot land. Kanske finns det en port längre fram som vi kan knacka på, om vi vågar?

"Kan vi inte bara ropa?" undrar Jean Claude, alldeles för högt, och jag hyssjar honom och skakar på huvudet.

"Vi vet inte vilka som bor här", väser jag.

Jean Claude rycker på axlarna och ler så att huggtänderna lyser vita i månljuset. "Men jag gillar dem. De har stora åkrar och enorma mängder lampor."

Att de har många lampor betyder inte att de garanterat kommer att välkomna oss med öppna armar. Det vet jag inte om vi hade gjort, hemma i byn, om det hade kommit några skummisar med en bil mitt i natten och knackat på dörren till vårt skjul. De som byggde murarna har gjort det noggrant, och jag är ingen murexpert, men jag har hört att murar brukar vara till för att hålla folk ute.

Vi är en bra bit in på land och ingen port syns till, men vi traskar vidare. Ett högt skratt hörs framifrån och vi stannar tvärt. När ljudet från våra fötter mot gruset inte längre hörs kan vi urskilja fler röster som pratar. Mansröster. Jag vänder blicken uppåt och försöker avgöra var de kommer ifrån. På kanten på muren en bit längre bort syns ett litet torn, och från det kommer ett svagt sken. Det rör sig skuggor därinne, och fler skratt hörs.

Vaktar de muren? Vi ser på varandra. Robin lägger ett finger över läpparna för att tysta oss, men det behövs inte, för vi står redan blickstilla och vågar knappt andas. Sedan kränger han försiktigt av sig ryggsäcken och ställer den på marken. Han sätter sig på huk och börjar plocka ur saker ur den. Ett rep och en krok. Tänker han klättra? Jag knackar honom på axeln och han ser upp. Jag skakar på huvudet åt honom.

"Jag ska bara titta lite", viskar han.

Innan jag hunnit stoppa honom har han backat några steg, dragit bak armen och svingat iväg kroken. Den ser ut att sväva en stund mot natthimlen innan den faller neråt på andra sidan muren. Robin halar in repet tills det tar stopp. Han går fram till muren och hänger i det för att kolla så att det håller innan han börjar klättra. Vi andra kan inte göra så mycket annat än att se på, eller välja att blunda.

Sedan hörs det fotsteg. Dörren till vaktposten står öppen och någon går längsmed kanten på muren. Jag ser inte personen, men jag ser en lykta som guppar sig mot vårt håll. Robin slutar klättra och trycker sig mot muren. Någon tar tag om min handled och drar mig in mot murens fot. Jag får fart på benen och ställer mig med ryggen mot den.

Jag hör fotstegen stanna. De pratar igen, men jag hör inte vad de ropar till varandra. Det hörs skratt igen från tornet. Personen på muren skrattar inte. Han står kvar en stund och trampar på stället, sedan hör jag fotstegen försvinna tillbaka mot tornet. Jag andas ut. Robin är stark, men jag vet inte hur länge han har orkat hänga där, och jag vet inte vad som hade hänt om de hade sett oss.

Han är nästan vid toppen nu. Vi ser bara siluetten av honom när han tar sig den sista biten och upp på kanten. Han sitter hukad och tittar över mot andra sidan. Sedan vänder han sig om och vinkar åt oss. Vi vinkar tillbaka. Jag gestikulerar åt honom att han ska komma ner. Sedan ser jag att han vinkar åt oss att vi ska komma upp. Är han seriös? Aldrig i livet att jag skulle klättra uppför det där repet. 

Lacie, däremot, är redan påväg. Hon tar sig långsamt upp, och jag står nere på marken och skakar på huvudet. Jag tror att hon ska tappa greppet och ramla vilken sekund som helst, men efter någon minut sitter hon också på kanten tillsammans med Robin. De viskar med varandra, men så tyst att knappt jag kan höra det. Sedan vänder hon sig om och vinkar åt oss andra att komma upp också.

Jean Claude är först fram till repet och börjar klättra. Han halkar till halvvägs så att det rasslar ner lösa stenar från muren på marken, och för några sekunder blir det tyst i vakttornet, men sedan hörs skratten igen och Jean Claude klättrar vidare. När han är uppe ser jag och Gabbi på varandra. Jag ska precis erbjuda mig att gå först när hon tar tag i repet och börjar klättra, och då ångrar jag att jag inte var snabbare. Jag vill inte stå ensam kvar på marken när de alla är där uppe.

Det känns som om det tar en evighet för Gabbi att ta sig dit, men så fort hon släppt taget om repet fångar jag upp det, sätter prövande en fot mot muren och börjar klättra. Det gör ont. Det gör ont i händerna mot det grova repet, det bränner i armmusklerna, och i knäna när de skrapar emot muren. Den är inte så slät som den såg ut. Det finns hålrum mellan stenarna som man kan sätta tårna i ibland för att få lite hjälp på traven när man segar sig uppåt. Jag är nästan framme när dörren till vakttornet flyger upp igen. Jag vågar inte röra på mig av rädsla för att bli upptäckt eller falla bakåt, men det låter som om alla vakterna är med ut den här gången. Det skramlar om metall, och de mumlar åt varandra.

Jag spänner tårna mot den lilla utskjutningen som jag tänkt använda för att skjuta mig upp med, och det är det enda förutom repet som håller mig från att falla ner. Mina skakande armar får repet att vibrera.

Det hörs ett klickande läte till höger om mig, som när sten studsar mot sten. Först en gång, sedan två till, tätt inpå varandra. Vakternas mummel intensifieras. De verkar debattera en stund, och sedan vänder de på klacken och går mot ljudet. Deras skramlande läte avlägsnar sig.

"Håll i dig", hörs det uppifrån. Jag vet inte om jag kan hålla i mig så mycket mer än jag redan gör, men nästa sekund känner jag repet hissas uppåt och jag följer med så gott det går, och försöker hjälpa till med benen. De tar tag i mina armar och hjälper mig upp den sista biten. Sedan står jag hukad på toppen och blickar ut över staden.