Mördande foto

Kapitel 7

Vad höll jag på med egentligen? Tänk om mamma fick reda på det här?

Okej, då skulle jag säga till henne det jag hade tänkt ut när jag hade gått omkring och funderat. Jag skulle berätta för henne att jag var tillräckligt gammal för att bestämma över mig själv nu, att jag inte kunde vara utestängd från nätet, eftersom det var där alla andra fanns, det var där man stämde träff, där man diskuterade allt som hade hänt under dagen, det var där man utvecklades som människa.

Ja, det där sista kanske inte var riktigt sant, men det skulle kanske få mamma att inte protestera vilt och säga att vi var tvungna att flytta igen.

Den lilla orosmusen lugnade ned sig lite, illamåendet gick över och jag log, samtidigt som en förnöjd suck slank ur mig. Det här skulle bli riktigt, riktigt kul!

"Här kan du leta upp egna vänner", sa Aziza och visade mig hur jag skulle hitta nya vänner.

Kanske kunde jag få kontakt med Lisbeth igen. Min allra bästa vän på senaste stället vi hade bott.

"Om jag vill leta upp en tidigare vän, hur gör jag då?"

Aziza tog ifrån mig datorn och sa:

"Vad heter personen?"

"Lisbeth Näsfeldt, med dt i slutet", sa jag.

Aziza slog snabbt in bokstäverna.

"Ja, hon finns här. Ska jag skicka vänförfrågan till henne?" undrade Aziza.

"Får jag se?"

Jag lutade mig fram över datorn och kikade på Lisbeths profilfoto. Hon hade mognat, blivit smalare om kinderna och fått ett bestämdare drag över munnen. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans. Hon hade rött läppstift och blå ögonskugga som drog till sig uppmärksamheten. Ja, hon hade sannerligen förändrats. Tidigare hade hon varit en blyg liten flicka, med tofsar och fräknar, då hade hon varit cendré, inte blond. Dessutom hade hon inte haft makeup. Men det är förståeligt att vi utvecklas och förändras, det har ju även jag gjort sedan vi sågs sist.

Jag sträckte mig fram och klickade på knappen Aziza visade på för att vänförfrågan skulle gå iväg. Nu var det bara att vänta.

I samma sekund började orosmusen gnaga i magen. Min instinkt sa mig att jag hade godkänt en vän för mycket. Jag slog bort tanken och log glatt mot Aziza.

"Är vi också vänner på facebook?"

"Självklart!" sa Aziza. "Även om vi kan pratas vid varje dag är det kul att dela foton på facebook. Kom så tar vi ett foto på oss tillsammans."

Jag kröp närmare henne i sängen, hon fotade med datorn och skickade över fotot till facebook.

"Nu taggar jag dig, då dyker fotot upp även på din sida"; sa Aziza.

Min mobil ringde. Den mobil bara en enda person hade numret till. Mamma!

Jag flög upp ur sängen.

"Måste iväg!" ropade jag till Aziza, medan jag slet upp dörren och mer föll än sprang nedför trapporna, medan telefonen envist fortsatte ringa.

När jag kom ut på gatan stannade jag och lyfte upp mobilen.

"Ja!" svarade jag.

"Kom genast hem!" sa mamma.

Jag kände igen tonfallet. Det fick mig alltid att tänka på ett fruset vattenfall som sakta började tina, där små droppar av iskallt vatten sipprade nedför isen.

Klick sa det i örat, när mamma stängde av mobilen. Hon vägrade att prata mer än nödvändigt på den.

En isande kyla spred sig genom min kropp. Vad hade hänt? Hade mamma fått reda på att jag fanns på nätet? Skulle vi flytta igen?

Trots att jag darrade medan jag sprang hemåt försökte jag intala mig att vara modig, att säga mamma ett sanningens ord. Jag var vuxen nu, ja i alla fall snart. I alla fall var jag tonåring och hade rätt att göra lite granna som jag ville. Hon kunde inte längre kräva att jag skulle lyda henne i allt. Det kunde hon bara inte.

Samtidigt visste jag att jag av någon anledning ändå skulle göra exakt det mamma ville.

Jag rusade uppför trapporna till tredje våningen och slet upp dörren till lägenheten.

Mamma stod precis innanför dörren. Hon hade ytterkläderna på sig. Hon var likblek med två röda fläckar på kinderna. Vredesfläckar. Jag kände till dem.

På golvet bredvid henne stod två resväskor. Åh, vad jag hatade de där resväskorna.

"Här finns allt vi behöver", sa mamma. "Nu går vi!"

Trots alla fina svar jag hade tänkt ut, gick jag fram och lyfte upp min resväska. Utan ett ord lämnade jag lägenheten, som så många gånger tidigare på andra platser. Alltid snabba uppbrott, aldrig någon förklaring, alltid nya vänner.

Men den här gången skulle allt bli annorlunda. Nu kunde jag hålla kontakt med mina vänner på nätet. Mitt i all bedrövelsen kände jag ett litet jubel stiga inom mig, för att i nästa stund förbytas mot den gnagande känslan i magen. Vart var vi på väg den här gången?