Mördande foto

Kapitel 57

Marinas mamma började bli rastlös. Hon frågade ständigt sjuksköterskorna om de hade hört något om hennes dotter. Ingen visste någonting om Marina.

Det kröp av oro inom Linda. Hon ville inte ligga kvar här, men så fort hon rörde sig brände det som eld i hela kroppen och hon förstod att hon gjorde bäst i att ligga stilla. Hon skulle inte hjälpa Marina genom att bli sämre.

Det kändes som hon höll på att gå sönder inuti. Inte på grund av skadorna, utan av oro och rädsla. Tänk om Erik gjorde Marina illa, som hämnd för att hon en gång hade stulit alla pengarna ifrån honom. Det trodde hon om honom. Han hade misshandlat henne i många år, men när han gav sig på Marina när hon var fyra år, då hade det gått för långt.

Pengarna hade kommit så lägligt. Erik hade supit till med kompisarna, efter att först ha lämnat av sin del av bytet hemma i villan. Där han stuvat undan det på en säker plats. Hon visste var hans säkra plats fanns, och så fort han lämnat huset hade hon packat ihop det nödvändigaste till Marina och sig själv. Därefter hade hon tagit det mesta av pengarna. Hon var tacksam över att det var relativt stora valörer, eftersom de inte tog så stor plats, ändå hade det blivit en hel del bagage.

Hon hade tagit bilen, där hon stuvat in Marina och bagaget. Sedan hade hon kört, helt på måfå. Utan en tanke på vart de skulle ta vägen. Hon visste att hon inte kunde kontakta någon de kände. Erik skulle besöka dem alla och med hot och våld få ur dem var hon befann sig.

Först hade hon tänkt ta sig utomlands, köpa en villa i Spanien, skaffa sig ett nytt liv. Men de skulle sticka ut alltför mycket i ett främmande land och med Eriks kontakter skulle han säkert hitta dem.

Från den stunden levde de ett kringflackande liv. Hon bytte ständigt bostad, hittade nya städer. Helst de större där hon kunde försvinna i mängden, men ibland hade de sökt sig till någon mindre stad för att få lite lugn och ro. Dottern hade fått behålla sitt förnamn, det hade varit för svårt att få henne att lyssna till något annat. Men efternamnet bytte hon ständigt, tills hon kände sig så pass trygg att hon vågade behålla det. Då var också Marina så pass stor att hon började ifrågasätta deras flyttande.

Då hade hon berättat för Marina hur viktigt det var att hon inte berättade någonting om dem för främmande personer, inte ens för sina vänner. Hon fick aldrig, aldrig vara ute på nätet och inte låta någon lägga ut ett foto på henne.

Hon borde ha förstått att det inte skulle hålla i längden. Dagens ungdomar levde sina liv på nätet, till slut hade Marina också gjort det verkade det som. Hur det hade varit möjligt kunde hon inte förstå. Hon lovade sig själv att inte banna dottern om hon någonsin fick se henne levande igen.

Hjärtat spratt till och hennes blick flög mot dörröppningen. Hon hade hört en välbekant röst.

I nästa ögonblick klev Marina in, arm i arm med Aziza och hållande en okänd ung man i handen.

"MARINA!" skrek Linda och var nära på att hoppa ur sängen för att rusa henne till mötes.

Marina slet sig loss från sina vänner och rusade fram till sängen.

"Åh, mamma så du ser ut. Bara för min skull. Jag är så ledsen, jag lovar att gottgöra dig och jag lovar att lyssna på dig i fortsättningen och jag lo..." sa Marina men Linda avbröt henne.

"Sch! Det viktigaste är att du är här. Mår du bra. Erik har inte gjort dig något?"

Linda såg hur Marina flackade med blicken och visste att det skulle komma en lögn.

"Nejdå, mamma. Allting är bra. Han har varit snäll. Är det sant att han är min pappa?" sa Marina och pussade kinderna på sin mamma, så hon knappt fick en chans att svara.

"Ja, han är din pappa. Efter att jag hade blivit gravid med dig började han misshandla mig. Det fortsatte efter att du blev född. När du var fyra år började han slå dig också. Då tyckte jag att det fick vara nog", sa Linda.

"Men, mamma. Varför lämnade du inte honom tidigare?" sa Marina.

Linda kände tårar på sin kind. Marina grät.

"Hjärtegrynet. Jag stannade för din skull", sa Linda.

"Säg aldrig så mer, aldrig, aldrig!" sa Marina och reste sig upp.

"Okej, hjärtegrynet!"

"Nej, det var just det du inte fick säga. Han, kidnapparen, som både han och du säger är min pappa, kallade mig så, seda..."

Marina tystnade. Hon ville inte berätta och Linda förstod att det inte var någon idé att fråga. Inte just nu iallafall. Därför log hon, sträckte upp handen och smekte dotterns hand.

"Mamma! Pappa har blivit tagen av polisen. Han kommer att få sitta länge i fängelse, vi är fria nu. Vi kan sluta att flacka omkring, vi kan köpa en plats som bara är vår egen och där kan vi bo där resten av vårt liv. HAN kommer aldrig mer att hota oss."

Linda kände en stor tyngd lyfta från bröstet. Hon hade inte ens varit medveten om att den hade funnits där, eftersom hon hade burit den inom sig sedan det första slaget. Nu kände hon sig fjärilslätt. Hon harklade sig för att få bort klumpen i halsen, hon fick inte gråta nu.

"Underbara nyheter. Hej Aziza! Vem är den snygge killen du har med dig?" sa Linda och såg på Martin.

Marina skyndade sig fram och fattade Martins hand.

"Mamma, får jag presentera min pojkvän, Martin!"

Linda såg hur den unge mannen rodnade. En fin man med många känslor i sig. Han skulle aldrig göra hennes dotter illa.

Då kunde hon inte längre hålla tillbaka lättnadens tårar.

Ja, det här var det sista kapitlet på Mördande foto som läggs ut på Wattpad. Vill du läsa ännu ett kapitel finns det i boken. Hoppas du har tyckt det varit roligt att följa hur berättelsen har vuxit fram. Tack för alla fina ord och uppmuntran. Det var det som fick mig att trycka upp berättelsen som bok. Vet du att jag har skrivit över 40 böcker? Här hittar du dem http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Om du vill köpa Mördande foto som vanlig bok kan du fråga efter den hos din bokhandlare och be dem ta in den, annars hittar du den hos nätbokhandlarna, bland annat hos Adlibris https://www.adlibris.com/se/bok/mordande-foto-9789186485573

Tack för den här tiden. Nu sätter jag igång på allvar med Resa utan slut. Du följer väl med på den också? https://www.wattpad.com/story/66429330-resa-utan-slut

Kramisar Kim