Mördande foto

Kapitel 39

När han hade fått ut grannkvinnan ur lägenheten började han packa ihop de saker han behövde ha med till stugan. Med sportbagen i handen gick han fram till vardagsrumsfönstret och såg ned på parkeringen för att se om någon hade upptäckt Marina.

Han flämtade till över vad han fick se. Samma taxibil som hade kört honom hit, 912 SOS. Det numret skulle han aldrig glömma. De två ungdomarna som stod och pratade med taxichauffören såg bekanta ut. Hade han träffat dem tidigare? Ungdomarna verkade upprörda. Taxichauffören slog ut med armen över parkeringen.

Han svalde. Hade mannen sett att han stängde in Marina i bagaget? Visst hade taxin kört iväg då? Eller hade den inte gjort det?

Tänk! Tänk!

Hjärtat bultade. Han skyndade fram till pillerburkarna och lät ett piller lägga sig tillrätta på tungan. "I god tid innan du får riktigt ont!" hade grannfrun sagt.

Han hade inte tid för några hjärtbesvär nu. Han måste lösa det här. Han måste göra något. De fick inte hitta Marina. Han var så nära. Alla år av sökande fick inte sluta här och nu, det fick bara inte göra det. Han lät blicken svepa över lägenheten och bestämde sig.

Han for runt i lägenheten och slängde ned det absolut viktigaste i sportbagen. Dator, mobil, plånbok, medicin och några kläder. Han öppnade garderobsdörren, slängde ut alla skor, och lirkade upp brädorna som dolde lönnfacket. Han tömde det på de ynkliga sedelbuntar som fanns kvar. Hatet glödde till inom honom. Om det inte hade varit för satmaran Linda.

Lugn! Lugn!

I sista stund kom han ihåg dörrnyckeln till den det gamla huset han hade haft i alla år. Det var en plats ingen kände till, en plats där han kunde hålla sig undan och hade gjort många gånger. Det var dit han skulle ta Marina, det var där han skulle skära upp henne i små stycken och skicka bit för bit till hennes mamma. Adressen till Linda skulle han tvinga ur Marina genom att ge henne löfte om att inte skada henne om han fick den. Hon skulle bara veta att han aldrig höll sina löften, eller hade hennes mor berättat det?

Nåväl, tids nog skulle han märka vilket. Smärta kunde få vem som helst att avslöja precis vad man ville.

Han rafsade ner alla papper, skrivaren, böcker och annat brännbart på golvet intill vardagsrumsfönstret. Han öppnade vädringsfönstret för att rummet skulle fyllas av det syre som behövdes.

En sista gång såg han sig omkring. Var det något han hade glömt?

Han drog eld på tändstickan och slängde den på pappershögen. Ingenting hände. Han drog eld på tre stickor på samma gång, böjde sig ned och höll dem mot pappren tills de hade fattat eld.

När gardinerna hade tagit sig rejält och röken började leta sig ut genom vädringsfönstret ringde han brandkåren och skrek som om han hade panik.

"DET BRINNER! DET BRINNER! HJÄLP!"

Sedan hävde han ur sig gatuadressen och stängde av samtalet.

Nu skulle det snart börja hända saker!

Tycker du det är en spännande berättelse? Jag skriver för fullt och snart är den klar. En ny berättelse ligger och puttrar inom mig och kommer att påbörjas så fort Mördande foto är klar.

På fotot ser du mig när jag sitter framför datorn.

Blev du nyfiken på mig kan du läsa mer om mig på http://kimselius.se/hem/om-kim/index.html

Ha det gott! Snart kommer nytt kapitel.

Kramisar Kim