Alv

Kapitel 8

Jag satt i Tariks hytt. Han hade nästan släpat mig dit. Jag minns i ett töcken hur de lyft upp mig på skeppet igen. Jag kände på ringfingret. Det var alldeles tomt. Jag suckade och strök över de idiotiska runda öronen. Kommer jag någonsin bli normal igen. Hur ska min familj hitta mig?

Tarik kom in. Jag tittade honom inte i ögonen.
"Varför vill du dö? " sa han.
Jag suckade stört.
"Jag vill hem! Kan du inte bara få in det i din skalle! Jag vill inte räddas och jag vill tillbaka till ön där ni kidnappade mig!" Skrek jag. Han svalde hårt. 
"Du är inte dig själv" försökte han.
"Såklart jag är!" Sa jag argt.  Jag svingade ett slag mot honom men han duckade. Jag ställde mig men vaklade till av smärtan i benet. Han försökte stödja mig men jag slog bort hans händer. Jag var så arg. Min familj skulle inte hitta mig pågrund av honom. Han såg förvirrat på mig.
"Vi är framme om tolv dagar." Sa han och gick. Jag bet mig i läppen när dörren stannade. Tolv dagar på ett skepp med beväpnade människor. Jag suckade. Jag såg mig sedan omkring på hans kontor . Jag bestämde mig för att snoka. Jag kollade i lådor och i hyllor. Jag satte mig ner på hans stol och tänkte efter. Då kände jag något konstigt i dynan. Jag tog ett svärd som hängde på väggen. Det brann och stack i fingrarna på grund av guldet. Jag gjorde ett litet snitt i dynan stoppade ner handen. Jag kände ett föremål och drog fram det. Det var en livspärla. Ett alviskt medicinskt underverk. Den kunde rädda människor som var nära döden. Men varför hade Tarik en livspärla? Jag rynkade ögonbrynen och stoppade den i min ficka.

En av mannarna kom in. Jag vände mig snabbt om. Han förklarade att han skulle föra mig till min cell. Jag följde med och satte mig än en gång i handklovar. Jag satt i mörkret. Jag hittade spiken igen och tog mig lös. De lär sig ingenting. Och haltade fram till det lilla fönstret. Vågorna skvalpade upp och ner. Jag suckade. Skulle jag någonsin se min familj igen. Jag funderade på att fly igen men skulle inte kunna klara mig länge med min fot. Jag suckade och funderade på båten. Jag vet att det heter fullriggare. När den har flera mastar. En var riktigt hög. Skulle jag klara av att klättra upp i toppen? Jag skulle behöva vatten. Och kunna kissa. Jag funderade. Korgen högst upp är rätt stor. Om jag tar mig högst upp skulle jag i skydd av väggarna och ha med mig en liten hink. Och en filt. Och mat. Ja nickade tyst åt min plan. Om jag är högst upp kan jag försvara mig med stenar om de
Kommer nära. Jag gick och tog fram spiken och fick upp dörren efter mycket kruxande. När jag öppnade den var det helt tomt på däck. Det var redan mörkt ute. Jag smög över däcket och gick ner till köket. Plötsligt tar en hand tag i min axel. Och jag fryser till is.
"Hallå där..." sa en mörk röst i mitt öra. Jag vände mig om. Det var en av mannarna, ingen som jag kom ihåg.
Jag backade långsamt.
"Jag.eeh." började jag men plötsligt tog han tag i mig och tryckte mig nära honom. Hans ögon var fyllda med något. lust? Jag rös och försökte ta mig loss. Han började dra mig mot en hytt och tog tag i kanten på mina byxor och började dra ner dem. Jag sparkade honom hårt.
"Låt mig vara" sa jag. Han brydde sig inte. Rädslan fyllde mig och jag skakade i hela kroppen. Snälla nej.
"Tarik!!Tarik!!" Jag fick ett slag mot bakhuvudet.
"Tyst för helvete." Viskade han och strök mig på låret. Jag kämpade mig för att ta mig loss men var för svag. Plötsligt hörde jag ett vrål och föll på plankorna.

Jag reste mig skakigt och såg i mörkret hur Tarik stod där och matade med slag mot mannen tills han blev medvetslös. Han tittade upp mot mig. Jag brast i gråt och kastade mig i hans famn.

Hejsan. Tog lite lång tid men nu har vi ett nytt kapitel. Vad tycks?