Alv

Kapitel 3

Jag tittade på fisken i vattnet och kastade spjutet. Den slutade sprattla och jag var  nära på att börja gråta när jag insåg att jag skulle döda oftare. För att över leva. Jag lyfte upp den fjälliga kroppen ur vattnet och tittade in i dess ögon tills de slocknade. Jag högg mig i fingret och lade det på fiskens panna. Sen lyfte jag upp den och bar den försiktigt till min grotta med tårarna rinnande. Jag skulle bli tvungen att döda. Eller tills min familj kom och hämtade mig.

"Idiot." Sa jag till min spegelbild.
"Idiot. Idiot." Svarade ekot. Jag körde händerna genom mitt hår och mötte ett tiotal tovor på vägen. Jag vred på min ring och en liten solkatt lekte på väggarna.

På väggen längst in var det inristat
ett sträck för varje dag. Ettusennittiosju sträck. Jag hällde lite vatten på den röda sanden och blandade det till en geggamoja innan jag gjorde ännu ett.

Sen var det meningen som jag skrivit: imorgon. Jag skrev det igen på samma ställe. Efter att ha gjort det några gånger buktade texten ut vid det här laget.

Jag pussade på pekfingret och satte det mot det första sträcket. Det var tunt och darrigt och färgen var nästan brun.

Jag visste att jag behövde jaga. Med en suck hämtade jag spjutet. Med tassande steg smög jag mig ut. 
I skogen var det lugnt och sakta tog jag mig fram och spanade efter ett byte. Ett hjortliknade djur stod och lapade vid en bäck. Jag smög mig närmare och höjde spjutet.  Det ven genom luften och hjorten vacklande till och ramlade ihop på marken. Jag sprang fram och tittade in i ögonen. De förlorade långsamt liv.
"Du ska inte gå till andevärlden ensam, jag väntar till det är över." Viskade jag och strök den på pälsen. När ögonen var tomma och
Manken slutade höjas viskade jag några ord på det gamla språket för att hedra djuret.

Med min kniv skärde jag av en liten bit av hornets topp och gjorde ett litet snitt i handflatan innan jag lade  handen på hjortens panna. Det blev en liten blodfläck kvar. Det guida den i sitt nästa liv.

Försiktigt lyfte jag upp den och bar
den genom skogen. Kroppen var än varm och jag suckade åt att den liv blev avslutat så. Trots att jag gjort alla rätt var det inte en lyckans dag när man var tvungen att döda för att överleva.

Att klättra upp till mynningen var mödosamt och svettigt. Jag lade ner kroppen och andades ut ett tag innan jag började stycka. Det blev blodigt och jag ryste när jag såg det som var inuti. Hornen blev till spjut och skinnet till kläder, ögonen kastade jag i floden och det som inte var ätbart för mig fick rovdjuren ta. 

När det var klart saltade jag de med havssalt och lade in det i mathålet.

Utmattad lade jag ner.

Då kände jag ett pirr i maggropen. Det ilade i kroppen och jag huttrade till fast det inte var kallt.
Något stämde inte. Jag reste mig och tittade ut. Ett blodrött segel syntes över trädtopparna.

Jag hoppade ut och smög mig närmare.

Vad kommer hända??? Läs vidare och se.