Alv

Kapitel 2

Mamma tog mitt ansikte i sina händer. Hon grät.
"Ta medaljongen. Den tar dig och Dayla härifrån. Jag och din far kommer och hämtar er i vår båt. Vi kommer bli en hel familj igen. Men nu Awelle, min älskling säger vi hejdå. Ta hans om din syster." Hon försökte le. Jag grät. Dayla med. Hon höll mig hårt i handen. Mamma pussade mig och hon på pannan och tog av sig sin medaljong innan hon gav den till Dayla. En blå sten i ett kors och en ring i silver. Den nådde till hennes navel.
"Mamma?" Sa jag och darrade på rösten. Hon nickade.
"Vi ses igen, Mina blommor. Använd medaljongen nu. De kommer." Hon kramade oss båda hårt och vi kramade tillbaka. Sen sprang hon iväg. Jag tittade in i Daylas tårfyllda ögon. Hon var lika rädd som jag.
Hon svalde. Medaljongen hade börjat lysa starkare. Den svalde oss i sitt sken. Jag höll Dayla i handen. Vi började sväva och allt blev ljusare och ljusare. Snabbare och snabbare. Vi drogs ifrån varandra.
"Awelle! "Skrek hon och greppet blev lösare. Jag kämpade för att hålla i min lillasyster men hennes små fingrar lämnade min hand. Jag skrek hennes namn men det kom inger svar. Det brusade i öronen.

Brasan sprakade till. Jag ryckte till och bestämde mig sedan för att gå och kolla till viken. Jag kröp på alla fyra mot mynningen där den blev som trångast. Jag tog ett djupt andetag. Med ett graciöst hopp föll jag tolv meter ungefär innan jag landade. Det pirrade i magen. Det kom ett litet dammmoln av min landning.

Jag joggade in i skogen och följde den dolda stigen. När gräset blev sand och skogen blev glesare såg jag hur envist tomt det var.
Jag gick under vattenlinjen och ryste av när vattnet nådde mina anklar. Jag stod och höll om mig själv för att hålla kvar den lilla värmen jag hade.
"När vågorna nått mig tjugo gånger går jag upp."
"Trettio."
"Fyrtio."
När de nått mig femtio gånger gav jag med mig.
Men som alltid tog det emot.
Sakta drog jag fötterna genom den fuktiga sanden och tittade över axeln flera gånger.
Jag gick in i skogen och såg en liten buske med bär i. De var röda och jag böjde mig ner och tog upp ett som fallit till marken. De verkade lite gamla men verkade inte giftiga. Det var något som jag kände på mig.
Försiktigt förde jag det till munnen och tog en tugga. Sen tog jag ett till och ännu ett. Det smakade så gott.
Marken började gunga och flimra i olika färger. Jag tog ännu ett och log stort.
Jag vinglade tillbaka till stranden. Då såg jag det. Ett blårandigt segel gled in i viken. Det kändes som världens lycka bultade ur båten. Mamma och pappa och Dayla stod och vinkade i fören. Jag skrek av lycka när de åkte in mot land. De klev av och jag visste inte vad jag skulle tro. Det hände. De hade kommit tillbaka.
Jag sprang mot mamma och kastade mig i hennes armar. De hade hämtat mig. Jag slängde mig ut och väntade på mammas varma famn.

Jag ramlade och min mun fylldes med sand. Det sved i handflatorna och på knäna. Jag väntade på någon varm hand som hjälpte mig upp. Men när ingen kom såg jag mig omkring efter min familj.
De var borta.
Sanden visade inga märken efter de. Bara mina fotsteg som ramlade när de skulle krama mamma. Men det verkade som om de aldrig varit där.
De hade kanske aldrig varit där. Det kan ha varit gästa bär.
En klump samlades i min hals och jag kan ha fällt en tår.
"Mamma?Pappa?Dayla?" Ropade jag sluddrigt av klumpen i halsen. Inget svar. Jag begravde ansiktet i mina händer. Det hände inte.
Hur kunde jag varit så dum?
Jag bultade i sanden med mina redan uppskrapta händer och tog ett skakigt andetag.
Sakta reste jag mig och som i trans gick jag till min grotta och sjönk snyftande ihop på fällen. Jag kände mig som en idiot. Jag vred på ringen på mitt finger som jag fått av pappa. Den turkosa stenen glimmande svagt. Kände mig om så möjligt ännu mer ensam.

Vad tycker ni? Rösta och kommentera! Den här blev lite tråkig men håll ut! I kap 3 och 4 händer det lite grejer!