Alv

Kapitel 6

Jag öppnade långsamt ögonen. Jag var i ett litet mörkt rum och sedan kom minnena tillbaka. Jag var inte längre i nätet men var fastkedjad med båda händerna i väggen.

Det gungade under mig och jag insåg att jag var på en båt.
Hur skulle de någonsin hitta mig nu?
Jag sjönk ihop för jag visste att dörren var låst och tre år av mitt liv var helt plötsligt bortkastade. Det skavde i handlederna och jag förstod att jag inte kunde sätta mig ner och reste mig.

Det knackade på dörren och Tarik klev in.
"Hur är det?" Sa han och ställde ner en bricka med mat.
Det luktade gott men jag var inte hungrig. Jag ryckte hårt i kedjorna så de skramlade och han kliade sig in nacken.
"Så du inte blir besatt och hoppar överbord." Sa han ursäktande.
"Ni tror kanske att nu räddar mig. Men ni plågar mig." Sa jag bara och vände honom ryggen så gott det gick.
"Du är förtrollad av en alv." Sa han. Det lät mer som en fråga än fakta.
"Nej. Åk tillbaka och släpp mig fri." Sa jag bara och försökte halvhjärtat ta mig loss.
"Du är förtrollad. Man ser det på ringen. Den verkar sitta fast på ditt finger men det ligger en förbannelse över den. Du har fått den av en alv. Det ser man på den. Alver är onda så..." Han tittade menande på mig.
Jag skakade bara på huvudet och suckade. Kände mig så hjälplös.
"Enda sättet är om du frivilligt tar av den." Sa han vänligt.
Jag tittade på honom som om han var dum i huvudet. Det var mitt enda minne.
"Nej!"
" Men..."
"Nej!"
Han suckade och gick ut. När dörren stängdes kände jag mig tom.

Jag tittade på ringen. Min hud var grå runt. Det tärde på mina krafter att stanna som människa.
Men om jag tog av den, vad händer då?
Kan jag förvandla mig tillbaka?

Jag lyckades hitta en nästan bekväm position och lutade huvudet mor väggen med en suck.

Jag slog i huvudet i något spetsigt och tittade bakåt och såg en lös spik. Jag tog i huvudet med tänderna och drog. Den vickade till och jag tappade taget med en smak av rost i munnen.
Jag försökte igen och bet så hårt jag kunde och drog ut den.

Jag böjde mig över höger handen och fick i spiken i nyckelhålet.
Jag vred runt men det gick inte. Jag tog tag i den med kindtänderna för bättre tag och vred till.

Det klicket var det vackraste ljud jag någonsin hört.
Jag fick ut handen och låste upp andra.

Det bultade i tandköttet och stod kvar och förökte komma på vad jag skulle göra.

Jag kom ihåg att människor var lättlurade och en plan formades i mitt huvud.

Jag skrek högt och jämnade mig. Dörren öppnades och två män kom in. De såg chockade ut när de såg att jag inte var i bojorna.
Jag log smått innan jag gjorde en spark som gjorde att de båda föll till marken, avsvimmade.
Jag tog nycklarna och tog på mig den enas stora rock och stövlar. Sen tryckte jag ner en hatt så djupt jag kunde innan jag tog nycklarna och gick ur och låste.
"Vad är det med henne?" Ropade Tarik och kom gåendes mot mig. Han verkade inte känna igen mig.
"Hon är sjösjuk." Sa jag med min dovaste röst.
Han rynkade ögonbrynen innan han kände på handtaget.
"Nycklarna." Sa han till mig och höll fram handen.
När jag inte gjorde något sökte sig hans ögon uppåt till mitt ansikte och han flämtade till.
"Du..."
Jag rusade över däcket samtidigt som jag drog av mig kläderna och hoppade ner i livbåten.En utstickande spik som stack ut rev jag mig på men kände det knappt för adralinet. Jag lossade tamparna och båten landade på vattnet med ett plask. Jag rodde och rodde trots såret i handen och utan att tänka doppade jag handen i vattnet för att kyla ner den. Jag andades lättat ut.

"Hajar!" Ropade någon från besättningen när en fena klöv vattnet och kom mot mig. Jag drog upp handen och försökte ro iväg. Då kom en till livbåten med Tarik i.
"Följ med tillbaka där du är trygg!" Ropade han och sträckte fram sin hans så vi kunde sätta båtarna jämsides.

Jag skakade på huvudet och slog till en haj med all min kraft med åran.