Alv

Kapitel 1

Jag kröp ihop till en boll på det fuktiga stengolvet och det blev suddigt av tårarna i mina ögon. Jag var ensam nu. Jag var den sista. Jag kved svagt när jag tänkte på min familj och tårarna rann längs mina kinder. Jag hade svikit min mamma.

Månen lyste på himlen och stjärnorna tindrade. De led med mig, jag kände det. Det började regna och jag kände vattnet blandas med mina tårar. Det var som om månen och stjärnorna grät med mig. De var vid min sida den natten. Lämnade mig inte föräns gryningen kom då tårarna var slut.
Men de sa att de skulle hämta mig sen.

Tre år senare...

Havet röt och vrålade. Vågorna slog mot stenen jag satt på med all sin kraft. Små saltstänk träffade mina ben och jag drog upp dem och lutade hakan mot knäna.
Himlen var mörkröd och solen var än bara en strimma av ljus i horisonten. Mitt hår drogs bakåt av den salta havsvinden och jag huttrade till. Jag vred av en vana på ringen på mitt finger.
Hur länge hade jag suttit där? En minut eller timme?
Jag satt kvar en till. Jag ville så förtvivlat gärna se en båt med blårandiga segel komma guppandes in i viken. Från stenen jag satt på skulle det vara omöjligt att missa den. Men kanske...

Jag hörde inget annat än havets rytande och såg inget annat än havet självt.
Ändå satt jag kvar. Jag höll mig kvar i tanken att det skulle komma bakom nästa våg, eller den efter det.
Det hade gått tre år. Varje morgon hade jag suttit och väntat, hoppats att den skulle komma men det gjorde den inte.
"Imorgon" sa jag för mig själv.
Jag tittade forfarande ut. Men ingen båt syntes.
"Imorgon."

Med ett sista blick sökte jag desperat efter det blårandiga seglet innan jag vände havet ryggen med ett om så möjligt ännu tyngre hjärta.
Sanden var fuktig och jag gjorde tydliga fotavtryck ifall båten skulle komma och sen se de.
Jag gick längs stigen genom den livfulla skogen till den tog sitt slut vid bergsfoten.

Smidigt tog jag mig uppför bergsväggen och kröp in i den gömda mynningen.
Det var mörkt men jag visste var vedhögen var och tände en brasa efter andra stenknackningen.
Jag trevade på bergsväggen tills jag hittade den lösa stenen.
Doften av kött och fisk slog emot mig när jag lossade stenen. Det var lite kvar och jag sökte runt med armen en stund. Sen behövde jag jaga.
Jag tog ut en bit högrev och grillade den ovanför elden innan jag åt. Den var otroligt salt efter att jag torkat den med det men även gott.

När stenen satt på sin plats och jag lagt lite mossa runt kanterna för att dölja den släpade jag ett djurskinn mot öppningen och lade mig bekvämt innan jag åter kikade ut utan framgång.
"Imorgon" mimade jag för mig själv.
Det hade jag sagt så många gånger, sett gryningen så många gånger, suttit och väntat så många gånger att det inte betydde något. Men hoppet var inte borta, det var svagt, väntandes på att växa. Det brukade jag intala mig själv.

Jag kan ha somnat för när jag öppnade ögonen stod solen högt. Elden var en svag glöd och mina lemmar var stela så jag hade nog gjort det.
Jag tittade ut. Inget. Igen.
Jag bet mig i läppen. Besvikelsen var min vardag.
Jag smekte mina ludna, spetsiga öron. Det brusade sådär i öronen när jag tog på de.

En pöl som blivit till av flera droppar från stalakiterna i taket speglade mitt ansikte. Ett par envisa turkosa ögon mötte mina och mitt blonda hår var yvigt efter vinden. Jag höjde handen och fokuserade, vattnet krusades en aning. Min spegelbild gick i vågor. Jag log för mig själv. Mina krafter utvecklades långsamt. Men jag kunde än så länge bara påverka vatten.
Sa jag att jag är en alv?

Hej! Kanske lite trög men ge den en chans. Snälla ni ge den en chans! Måste bygga upp storyn lite. Snart kommer ett riktigt äventyr. Rösta och kommentera!
Se upp för stavfel;)

Tjenamors🙋