Allt För Dig

Kapitel 9.

Han står avslappnat lutad mot väggen på andra sidan av det dunkla rummet. De mörka lockarna är stylade slarvigt bakåt, precis som de andra gångerna jag sett honom. Läpparna formar ord när han pratar med killarna runt om honom, blicken fortfarande djupt i mig.
De skrattar och smilgropar uppenbarar sig i hans annars hårda ansikte. Han ser annorlunda ut, avslappnad. Leendet hänger kvar och han lutar huvudet lite på sne innan han blinkar flirtigt med ena ögat mot mig.

Istället för att titta bort, som jag kanske borde, så vrider sig mina mungipor uppåt i ett leende. Ögonen håller sig fästa på Williams intensiva blick. En våg av hetta skjuter över hans ögon innan både han och jag rycks tillbaka till verkligheten av en knytnäve som boxar honom på överarmen. Han vrider snabbt på huvudet och ger killen i ljust brunt hår en hård blick innan skämtsamma ord utbyts.

"Ellinooor!" Den pipande rösten bredvid mig tillhör Sanna. Jag vänder blicken mot hennes strålande ansikte. "Kom nu, alla väntar ju"

Jag ser mig om och mycket riktigt så står alla runt ett litet men högt bord och tittar på mig. Jag kan inte låta bli att se mig över axeln när jag går mot dem. William står med ryggen mot oss. Den svarta t-shirten hänger löst på överkroppen. Ärmarna har han vikt upp ett par gånger, jag undrar om det är för att framhäva bicepsen ännu mer. Som om någon skulle kunna missa dem även om de försökte. Eller om det är för att visa tatueringarna som täcker armarna, uppifrån och ner, till och med på ena handryggen. Att jag inte lagt märke till dem de andra två gångerna jag sett honom är ett under. Men vid närmare eftertanke så har han haft långärmat båda gångerna.  Och jag har varit lite för upptaget med hans fräcka beteende för att ens ha tid att kolla in detaljerna i hans yttre.

Jag vänder återigen tillbaka uppmärksamheten mot mina klasskamrater och suckar högt när en av barpersonalen ställer ner en överfylld shotbricka på bordet. Det är det sista jag behöver just nu. Jag är på en alldeles lagom nivå och känner inte för att skämma ut mig ikväll. Jag ska se de här människorna i tre år framöver så gör jag bort mig nu kommer det vara allt de kommer ihåg av mig. Jag vill heller inte verka som en mes som inte vill dricka så jag häller drygt hälften av vätskan i munnen och sväljer. Sedan hoppas jag att ingen lägger märke till resten av den klara vätskan som rinner ut när jag låtsas tappa glaset på sidan.

Människorna runt om mig grimaserar när de ställer ner glasen. Jag vet knappt namnet på någon av dem trots att vi varit tillsammans hela kvällen. Kanske borde jag ägnat mer tid åt dem än att bara hänga med Sanna. Fast å andra sidan så är kvällen inte slut än.

"Nu ska vi dansa!" avbryter Sanna mina funderingar. Hon tar min hand i sin och drar med mig. Jag ser mig omkring i den stora lokalen. Barpersonalen näst intill springer runt innanför bardisken för att hinna med alla otåliga kunder. Vart jag än tittar så ser jag inget dansgolv. Det skulle inte förvåna mig om hon ställde sig mitt bland borden är och svängde på höfterna som om det inte vore något konstigt alls. Eller till och med hoppade upp på bardisken. Alla skulle säkert hänga med. Sanna är sådan, en av de människor som inte behöver anstränga sig för att få vänner. Alla dras till henne och energin hon utstrålar. Men vi går förbi baren, och mot bortre väggen.

"Sanna vart ä..." jag börjar ställa frågan men hinner inte prata klart innan jag snubblar över något och faller framåt. Instinktivt sträcker jag fram armarna för att ta emot mig, men händerna snuddar aldrig marken. Ett par stora händer greppar om min midja och ställer mig på benen igen, hans händer dröjer sig kvar.

"Letar du efter mig?" Hans mörka röst skickar en ström av gåshud över mina armar. Jag skymtar Sannas uppspärrade ögon på första trappsteget när jag vänder upp blicken på William. Han ser roat på mig där han står bredvid trappan som jag borde sett.

"Ne... Nej" stammar jag fram. Pinsamt.

Han lutar sig framåt, ner mot mig. Händerna glider ner på mina höfter. Hans heta andedräkt rör sig över min kind, vidare mot mitt öra. Jag kommer på mig själv med att hålla andan.

"Synd" viskar han. "Jag som trodde du skulle med hem ikväll" hans läppar snuddar vid min hals och jag hör mig själv andas ut i en suck.

Jag andas tungt in, och ut. Osäker på om han förväntar sig ett svar. Inte hundra på vad jag egentligen borde svara. Eller ens vad jag vill svara. Fan. Han trasslar till mina tankar. Eller är det alkoholens fel kanske.

"Jag kan inte sluta tänka på dina läppar som formar mitt namn" William kysser mjukt den ännu lätt purpurfärgade huden från vårt första möte. Sedan fortsätter hans låga viskningar i mitt öra. "Jag skulle knulla dig tills du skriker mitt namn, vädjar om mer"

Han är så rättfram och hans sätt att tala är så... så oförskämt. Är det så här han brukar få med sig tjejer hem så undrar jag hur dumma de är egentligen. Jag gillar uppmärksamheten, det ska jag inte ljuga om men inte en chans att jag ska med honom hem. Jag tar ett steg bakåt i hans grepp, hans händer stannar kvar på mina höfter. Jag vinklar huvudet uppåt och ser rakt in i hans ögon, de glittrar av lekfullhet.

"Glöm det" jag överraskas av hur klar och bestämd min röst låter. Det glädjer mig. Han ser intensivt på mig. Jag skymtar en mörkare ton av grönt blixtra till i hans ögon när jag uttalar orden.

Hastigt drar han mig närmare sig igen. Jag känner hans högra hand lätta på greppet om min höft och förflytta sig längre bak med en smekning. Handen glider ner i min bakficka och försvinner snabbt. Han lämnar en kyla efter sig. Jag inser snart att det inte är saknaden av hans hand jag känner utan saknaden av min telefon.

"Vad gör du?!" Gastar jag och rycker ur hans grepp. Jag stirrar på honom och sträcker meningslöst upp armarna. Mina händer når knappt till hans uppsträckta armbågar. Jag tvivlar på att det ens skulle hjälpa om jag hängde hela min tyngd på en av hans muskulösa armar.

William tittar triumferande ner på mig medan han håller telefonen högt över sitt egna huvud med båda händerna. Hans tummar rör sig smidigt över skärmen. Än en gång ser jag den mörka tonen blixtra förbi i hans ögon samtidigt som käkarna spänns. Han låser mobilen igen och sluter avståndet mellan oss. Den lekfulla blicken är tillbaka igen när han stryker undan mitt hår och lägger det tillrätta bakom örat. Mobilen stoppar han tillbaka i min ficka.

"Får jag inte sätta på dig så tänker jag bjuda ut dig" Jag höjer frågande på ögonbrynen av hans ordval. Och av hans skumma logik.

"Kommer inte hända. Välj en annan tjej." Jag gestikulerar menande med hela handen runt om i rummet. Vi har blickarna på oss, han skulle inte ha några problem.

"Skulle jag kunna göra..." han ser sig omkring som för att se vad han har för jaktmarker ikväll. "men ingen här är så frestande som du."

"Glöm det, William!" Jag himlar med ögonen innan jag vänder mig mot trappan igen.

Jag hade helt glömt att Sanna står kvar i trappan och väntar på mig. Hon står där och gapar med uppspärrade ögon. Blicken flackar mellan mig och William. Jag biter mig i läppen för att inte skratta åt hennes chockade uttryck. Jag stegar uppför trappan och drar Sanna med mig när jag går förbi henne. Hur gärna jag än vill så tittar jag inte bakåt på William.

"Va i helvete hände precis?" Viskar hon fortfarande med lika stora ögon.

"Han har svårt att ta ett nej" förklarar jag och rycker på axlarna. Jag vet att det inte är det hon menar men jag spelar dum. Hon, precis som jag och förmodligen alla andra, undrar varför han är på mig om och om igen.

"Han har aldrig fått ett nej"

"Jag har hört det, ja" jag ler för mig själv. Stolt över min behärskning. Han kan inte lura i mig något, inte ens i berusat tillstånd. För några år sedan hade jag redan varit i säng med honom.

"Du är så jäkla häftig!" Sanna ler stort åt mig och hennes ord värmer hela min kropp.

Jag känner mobilen vibrera i bakfickan och tar upp den på sista trappsteget.