En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 39 - Paula

De gäster som vill och kan betala för sig kan prova att bli serverade en slumpmässig eller valfri måltid i totalt mörker. Ibland skakar det till där inne för att ge känslan av en förlorad rymdfärd.
En familj på fyra, fem gäster sitter där inne just nu.

Jag skjuter upp dörren och låter Linnea stiga in först. Pappa står bakom disken med en ståtlig svart  kaptensmössa på huvudet och hjälper en kund. Bakom står en kock och slänger förstulna blickar på rostbiffmackan på ett av borden i salongen.
Pappa och jag låser blickar exakt samtidigt.

"Var vill du ha mig?" frågar jag och spretar ut med armarna.

"Paula, vad bra!"

Han ler sitt största leende innan han lägger över allt fokus på kunden igen. En ung kvinna med en take away mugg från någon annanstans i handen. Medan hon går mot ett bord så långt från bollhavet som möjligt visar pappa mig och Linnea till köket.

"Okej jag behöver er för att packa upp en leverans. Sedan är ni fria att gå."

"Var vill du ha den?"

Pappa pekar bakåt mot personalens lokaler.

"Det står en skåpbil vid lastkajen. Lasta ur och bär in det i personalrummet bara."

Jag nickar och pappa ler mot mig. Nästan, bara nästan som om Linnea inte fanns i rummet. Jag antar att han är för artig för att fullfölja det helt ut. Han strålar mot mig som om han var den stoltaste föräldern i världshistorien.

"Vad skulle jag göra utan dig?"

Jag öppnar munnen.

"Förmodligen..."

Längre än så hinner jag inte. Någon har redan dragit med sig pappa till nästa problem som måste lösas och han dyker i med huvudet före.
Jag har alltid beundrat hans eldsjäl att förverkliga det han brinner för.

"Förmodligen betalat någon annan istället." avslutar jag för döva öron.

Den enda som hör är Linnea. Hon flinar.

"Och det vill han inte för det skulle bli dyrare, så han skaffade sig en liten köksslav istället som kunde jobba gratis åt honom."

Hon ler stolt.

"Allt är en del av en stor plan, vet du."

Jag drar henne med mig så fort att hon snubblar.

"Lastbilen väntar inte."

"Det är inte sant!"

Hon har rätt. Den kommer att stå där på parkeringen på precis samma ställe ända tills vi länsat den helt. Jag vill bara få det överstökat.

Ute på lastkajen står vi båda med två varsina tunga lådor i händerna, ständigt utbytta mot nya. Vi skeppar  en i taget mot bakdörren där de får stå tills alla är ute innan de ska vidare till nästa station.

Händerna glider av de tejpade kanterna och jag ställer ner kartongen för att ta ett nytt grepp. Jag hivar upp den och känner mig stark när jag rakryggad bär iväg lådan igen.

Chauffören stiger tillbaka in i lastbilen efter en stund och kör ut från gårdsplanen. Jag ser att han har glömt en lastpall men säger inget.

"Sådärja. Din pappa får ta hand om resten nu."

Linnea vrider om och passerar husknuten när hon plötsligt genast kommer tillbaka. Stegen är jäktade och ansiktet med ens hårt. Som om det stelnat till en mask. Hon glider in bakom lastkajen igen.

"Vi väntar en stund."

Hakan har glidit ner innanför kragen även fast det inte finns minsta antydan till kyla i luften.

"Vad var det som hände?" frågar jag.

Hon mumlar mot marken utan att se på mig.

"Jag såg någon som jag helst inte vill se."

"Inte du heller." tillägger hon snabbt.

Det räcker för att jag ska veta vem det är. Och få en isig klump i magen för att jag antagligen måste gå till polisen.

---

Hej på dig!

Tack för att du läser!

Som vanligt så får du jättegärna lämna en stjärna och en kommentar. Jag vill veta allt som försiggår i huvudet medan du läser. Tankar, känslor, knasiga saker, you name it.

Ha en riktigt bra dag nu och...

If everything goes vile just pose and smile!!!

//Mica