En Sista Sommar (🇸🇪) (Färdigskriven)

Kapitel 43 - Paula

"Vi måste tänka som en tjuv."

Jag sitter med benen i kors på sängen. Papper ligger utspridda över täcket och Linnea sitter mitt emot. Rakt framför mig hänger anslagstavlan. Måltavlan för synfältet. Noga går vi igenom varje ledtråd vi har lyckats samla på oss.

En mörkblå tygbit från Kevin. Nicolines knapp. En lapp som ger en hint om vilka typer vi har att göra med. Ett kvitto som Kevin påstår är hans. En väska som kan tillhöra vem som helst. Två bilder på en kniv och ett skosnöre som polisen har. Och till sist, Nicolines dagböcker.

Platserna går att kartlägga till en början. En Jeep med Nicoline i sågs vid Kristinas mack. Någon i huvtröja köpte något och sedan körde bilen till höger mot skogen. Mot vägen som leder till det gamla gruvbrottet och Utby.

Över till personer.

Två stycken. Vars fingeravtryck hittats på materialen. För en gångs skull kanske de glömde handskar? Brottslingar kan också glömma.

Var är de nu? Hur kan jag hitta dem?

Jag har ingen aning.

Jag tittar ner på pappret på sängen och upptäcker att jag bara ritat cirklar. Linnea har inte kommit mycket längre på sitt. Streck efter streck har till slut bildat en kantig elefant.

"Linnea, om du var en skurk, vad skulle du göra?"

Jag sätter en prick mot pappret. Hon släpper sitt eget och axlarna slappnar av. Ett leende växer automatiskt på läpparna.

"Jag skulle kidnappa Alice för att hon svek mig. Kanske råna henne också."

Alice är hennes lillasyster. Som en gång skvallrade till hela skolan att Linnea fortfarande sov med sin mjukishund Baltzahar om kvällarna.
På en liten skola är ett rykte ganska avgörande och resulterade i taskiga kommentarer och gliringar.

Ena fingret fingrar finurligt på underläppen. Ett stort mästerverk är under planering.

"Hur skulle du göra?" frågar jag.

"Ööhh... jag skulle..."

Hon avbryter sig och skrattar lågt. Funderar ett tag och lägger upp en plan ala Linnea.

"Jag skulle använda handskar först och främst och klä mig i svart eller grönt. Något som smälter in lätt."

Jag antecknar och väntar på att hon ska fortsätta. Linnea ser sig om i rummet som för att få inspiration. Jag undrar om mina blå väggar, ordinära skrivbord och nästan smockfulla bokhylla med lånade böcker från biblioteket, skulle ge särskilt mycket inspiration.
Bokhyllan möjligen.

"Vilken story vill du höra? När jag rånar eller när jag kidnappar henne?"

Ögonen smalnar av.

"När du kidnappar henne såklart för det är det som har hänt ju."

Linnea suckar.

"Den svåraste biten."

Ögonen glider över rummet ytterligare en gång. För ett ögonblick undrar jag om jag kommer få en historia serverad som avspeglar mitt rum.

"Alltså, jag skulle..."

"Ingen tjuv skulle börja sin mening med alltså."

Hon blänger på mig.

"Det vet du inte. Jag gör det. Och jag skulle lämna så få spår efter mig som möjligt så att polisen skulle ha så lite som möjligt att gå på."

Hon ser på mig.

"Eller Paulor." tillägger hon.

"Det verkar vara precis så som de här typerna arbetar. Vart skulle du ta henne?"

Hon slår ut med händerna.

"Inte vet jag!"

"Jo det vet du för det är du som är tjuven."

Hon ler brett.

"Exakt och det skulle jag inte berätta."

Jag känner hur lungorna släpper ut en ljudlös suck.

"Men om vi nu säger att du berättar planen för en samarbetspartner och du inte vet att jag tjuvlyssnar."

"Hmm okej då, som om det skulle hända. Jag skulle hålla henne inlåst i någon annans källare så att ingen vet att det är jag som ligger bakom. Eller om det är riktigt illa dränker jag henne och slänger kroppen i den djupaste sjön."

Jag kan inte rå för att händerna faller till golvet som kokta spagettistrån och meningslöst försöker greppa parketten.

"Woaah! Det var aggressivt."

Linnea rycker på axlarna.

"Du bad om det."

Hon fingrar fundersamt på underläppen.

"Jag skulle ta hjälp av någon som vet hur det går till att slinka undan polisen, och låsa upp låsta bilar utan nyckel."

Jag skriver ner det sista och avslutar mina anteckningar. Åtminstone två saker har jag fått ut av det här. Linnea skulle vara en rätt skrämmande skurk, och att det är svårare sagt än gjort att sopa igen sina egna spår.
Jag kan riktigt höra hur det klickar till när jag vet åt vilket håll vi ska fortsätta här näst.

"Jag ska ringa och be om Davids och Idas adress. Någonstans måste de ju bo."

Linnea ser på mig från sin plats. Hon vet att jag har en idé och försöker härleda åt vilket håll den drar. Om den är dum, galen eller genialisk.
Jag lyfter på telefonen. Linjen mellan galenskap och genialitet är spindeltrådstunn ibland.

"Ida hade legat inne på psyk eller hur? De borde veta var hon bor nu."

"Är du säker på att de verkligen kommer att lämna ut uppgifterna?"

Jag biter mig i läppen. Det kommer de förmodligen inte att göra.

"Vi får testa."

Linnea ser osäkert på mig.

"Är du säker?"

Jag nickar. Ibland kan hemligheter vara ens bästa vän. Och jag tror att det är precis vad som är fallet för de här typerna. 

~~~

Vad roligt att se dig här!

Skriv jättegärna vad du tyckte så gör du mig glad. Jag vill veta allt! 

Pöss pöss

//Mica

If everything goes vile just pose and smile!