En Sista Sommar (🇸🇪) (Färdigskriven)

Kapitel 28 - Paula

Jag kan inte hålla mig. Efter att ha tömt en läsk som jag hittade i kylen är det första jag gör nästa dag att köra till macken. Precis den mack som Sakarias pekat ut åt mig.

Jag trampar foten mot bromspedalen när en brunrandig katt springer över vägen och startar sedan upp igen.

Det är helt sjukt. Min bästa ledtråd fick jag från ett engångsligg. Vi kommer inte ens att ses igen. Jag visste inte. Han visste inte. Ingen av oss hade en aning.

När jag kör in på parkeringen till macken är det som att ha åkt tio år tillbaka i tiden. Plötsligt är det enda jag kan tänka på falska vänner som byter pokemonkort för tarvliga priser vid bensinpumparna. På den tiden fanns det en cykelväg hit. Vi brukade samlas här för att våra föräldrar inte skulle lägga sig i. Det var här som jag bytte bort mitt bästa kort mot det nuvarande sämsta i min hög. En Slowpoke. Jag ville ha den för att den var söt.
Totalt grundlurad blev jag.

Det lyser i butiken. En ung tjej står i kassan och ritar i ett block. Jag drar upp dörren och hör hur det bekanta ljudet plingar till bakom ryggen. Min blick seglar över de fyllda hyllorna och vidare till disken men stannar där. Stannar precis där. Stilla och fastnaglad vid tjejen bakom disken.

Det är inte vilken tjej som helst. Det är den snygga tjejen som såg mig drunkna i underkläder. Det är tjejen från klädaffären
Jag hoppas att det inte märks att jag stirrar.

Med ett vasst andetag nyper jag mig mellan tummen och pekfingret och tvingar mig att gå fram ändå. Fötterna bryter det sega klistret som verkar ha limmat fast mig vid entrén. Det är en konstig känsla. Skitläskig, även fast jag inte vill något hellre än att gå fram. Hon ler mot mig. Samma vita leende, samma klara gröna ögon, samma blonda hår. Inte samma uttryck.

Hela det där vackra leendet skvallrar om att hon känner igen mig. En snabb osäkerhet som flyger förbi bakom näthinnan innan hon vant plockar fram sin roll som kassaansvarig.

Den här gången har hon ingen kjol utan en blå kofta med ett linne under och randiga pösiga byxor men hon passar minst lika bra i det också. Jag känner mig som en luffare i jämförelse och försöker att inte tänka på hålet i skon och den biten av tröjan som lappats i ihop.

Som om det inte kunde komma ett sämre tillfälle upptäcker jag hur dragkedjan till jackan hoppat ur och börjat dra upp sig bakifrån.
Jag är trasig i jämförelse.

"Hej igen."

Hon ler mot mig. Jag kan inte längre avgöra om det är för att hon känner igen mig eller för att hon måste. Ögonen går mot min hals och stannar där några sekunder för länge.

"Hej."

Jag går fram till disken och plågas av hur fånig jag låter. Jag önskar att någonting gjorde så att någon av oss måste gå, fort. Men samtidigt vill jag inget hellre än att stanna kvar. Med henne. Annars är det ingen poäng. Hon är intressant. Hon verkar trevlig. Jag vill lära känna henne. Jag önskar att jag kunde säga det utan att låta galen.

Jag tittar på hennes klottriga block precis bredvid kassaapparaten. Det är inte vilket krimskrams som helst nerkrafsat på pappret.

Herregud, till och med hennes klotter är vackert.

Det är rena rama konstverket. Ett lejon tittar tillbaka på mig. Manen blåser i vinden bortom pappret. Runt kanterna trängs olika små former. Körsbär blandat med hjärtan blandat med små Saturnusar som flyger runt i en glitterrymd.
De nästa orden som ramlar över mina läppar känns rätt dumma.

"Har du sett en rätt grov man i huvtröja häromkring? Eller en kvinna med långt hår? Eller en kille med blått, eller en tjej?"

Jag ger mig själv ett invärtes slag i ansiktet. En tjej. Wow. Det vore konstigt om hon inte sett en tjej.

Den charmigt blonda tjejen som ritar som en gudinna skrattar artigt till och låter ögonen vandra över affären och sedan tillbaka till mig.
Även fast det bara är jag här.

"Vet du vem det var som jobbade natten till den trettioförsta maj?" tillägger jag snabbt i ett försök att rädda mitt redan dödsdömda förnuft.

Hon ser förbi mig totalt.

"Ingen aning men jag kan kolla i schemat."

Jag nickar lite för ivrigt. Hon försvinner in till rummet bakom och är snart tillbaka med en pärm som dunsar mot disken. Långa, lätta fingrar bläddrar fram till rätt flik.

"Det ser ut som om det var Jonathan Berg som hade hand om butiken. Vilken tid var det? Då kanske han minns lättare."

Sakarias såg de mitt i natten.

"Runt midnatt." mumlar jag.

"Jag kan fråga honom."

Jag ser på henne. Känner mig förvirrad när jag tänker på Sakarias och hans ringar innan jag förstår att hon menar den där Jonathan Berg.
Känner mig osäkrare än vad jag vill medan hon stänger igen pärmen.

"Kan jag inte få hans nummer?"

Hon ser beklagande tillbaka.

"Vi får tyvärr inte lämna ut några kontaktuppgifter."

Där försvann just en stor pusselbit. Frånvarande stirrar jag ut genom fönstret. Det är helt tomt på parkeringen med undantag för min bil. Pappas bil.

Jag läser nummerplåten utan att förstå vad det står på den. Sedan växer ett litet leende på läpparna.
Jag vänder mig mot den dösnygga tjejen igen.

"Kan jag få ditt nummer då?"

Hon skjuter undan pärmen och låtsas titta igenom datorn bredvid sig.

"Eh..."

Hon fortsätter scrolla. Jag är inte så dum att jag tror att det faktiskt står någonting där. Då hade hennes uppmärksamhet varit vänd utåt, inte inåt.

"Tekniskt sett är ju jag också anställd här men jag vill ju hjälpa dig så du kan få numret från privata mig och då är det okej."

Det första jag tänker på är att det rimmar. Hon har lämnat datorn och jag känner hur jag ler. Både för att jag har lyckats och för att jag inte är den enda som gör saker mer komplicerade än vad de är.

Hon skriver ner numret på en lapp och ger den till mig. Det susar i blodet när våra lillfingrar råkar nudda varandra.
Med lappen i handen tar jag itu med det som jag kom hit för att fråga.

"Får jag söka av området kring macken?"

Hon ser på mig en stund med förvånad uppsyn. Jag slår vad om att hon kommer att säga nej.
Eller så är det min magkänsla som försöker lura mig.

"Bara om du berättar för mig varför så att jag kan hjälpa till."

Jag står där mellan tuggummin och snabbpizzor och vågar inte tro mina öron. Känner mig både fånig och lycklig. Svaret är givet. Jag tror inte att hon vet hur självklart det är.

"Ja." svarar jag och ler.

~~~

Hejhej!

Gör en tjej glad och skriv en kommentar och rösta 😊💕

Kramis
Mica