En Sista Sommar (🇸🇪) (Färdigskriven)

Kapitel 24

Benen har somnat under mig. Knäna känns bortdomnade och fotsulorna sticks. Jag trycker ljudlöst knytnävarna mot marken och räknar sekunder. Som distraktion. Kevin är deras ensamma gisslan. Om han inte lyder skjuter dem. Och kanske skjuter dem ändå om han inte hittar mig.

Jag ber en alldeles för lång och utpräglad bön och hoppas att han på något telepatiskt sätt ska kunna höra. Bönen är självisk och innefattar i stort sett bara mig.
Förlåt, men jag måste rädda mig själv.

Gudarna lyssnar inte på mina böner verkar det som. Ingenting händer och de är fortfarande kvar. Eller så ber jag till fel Gud. Eller så har de viktigare saker för sig, som att stoppa ett krig eller vad vet jag. Vad har jag att konkurrera med mot det?
En ekorre sitter under en gran mitt emot och gnager på en kotte mellan framtassarna. Vid vilket annat tillfälle som helst hade jag tyckt att den var söt och velat titta lite till, lite närmare, men inte nu. Nu vill jag bara att den ska försvinna. Djuret krafsar mot skalet och nafsar mellan kottens lager på jakt efter frön.

"Håll tyst." mimar jag med blicken spänt riktad mot den och hoppas att ekorren på något vis ska förstå.

Tjejen som kunde tala med ekorrar. Kanske. Det verkar den otroligt nog också göra, för den stannar upp och ser sig omkring. Sitter på en bred hög av gamla överblivna lövskelett. Den famlar med framtassarna och tappar kotten på marken. Sedan hoppar den iväg och försvinner under ännu en gran.

Jag känner hur kroppen slappnar av en smula, belönar mig själv med att hålla inne ett andetag istället för att andas ut. Men tydligen har jag bett till fel Gud i alla fall.

Bakom mig slår något mot en sten. Av det korta avståndet att döma kanske till och med min sten. Skulderbladen drar ihop sig. Andningen låser sig i bröstkorgen. Med öronen spetsade trycker jag mig närmare enbuskarna för att ta skydd även fast barren sticks något förbannat mot mina bara armar. Varje cell inuti kroppen hoppas att det snart ska vara över.
I nästa stund hoppar ett par jeansbeklädda ben ner på mossan framför mig.

Hjärtat stelnar i bröstkorgen. Jag känner igen honom. Jag känner igen honom alltför väl. Det långa håret, det vidriga ärret precis nedanför halsen och kedjan som dinglar från ena fickan. Killen med kniven pekar på mig med sin kniv mot min strupe samtidigt som han grabbar tag i mina handleder. Sparken jag utdelar får honom att tappa balansen. Jag tar sats och sprätter iväg över busken men det hindrar inte nästa person från att sträcka sig efter mina handleder och låsa de bakom ryggen.

"Jag har henne."

Det är allt. Inget mer. Inga hot eller redogörelser för hur mycket värre mitt potentiella straff kommer att bli för att jag har rymt.
Då förlorar jag all kontroll. Ett alarm går av inifrån pannloben och tjuter genom huvudet. Jag tänker inte lämna ifrån mig min nyfunna frihet bara för att åka fast igen. Trots geväret som hotar någonstans omkring mig. Jag svänger ut med armarna och sparkar till honom i magen. Vrider och kränger. Jag tänker inte acceptera någon annan utväg än att komma loss. Bli fri. Känslan var så länge sedan att det känns främmande. Men innan jag hinner springa tillräckligt långt halar någon in mig bakifrån.

Hela min värld domnar bort. Suddas ut och skuggas i kanterna. Jag går planlöst som i en dimma. Haltar fram genom något som lika gärna skulle kunna vara en hägring eller en hallucination. Jag sitter fast. Alldeles fast.
Vad är det för mening?

Någon trycker mig mot sig, håller mina armar som om de var ett rep kedjade runt min egen kropp. Och sedan ett knivblad mot strupen. En bit ifrån mig pendlar gevärspipan mellan mig och någon annan. Vi får ögonkontakt och hopplösheten rasar genom kroppen. Faller, faller och faller. Genom ett bottenlöst hål verkar det som.

Hans blick är fäst på mig, bara på mig, och ögonen har en skärpa jag aldrig sett tidigare. En brinnande blå intensitet. Ett läge som säger att det är bråttom. Han mimar något. Det tar en liten stund innan jag lyckas läsa vad.

"Spring."

Läpparna rör sig snabbt och oartikulerat men budskapet är ändå tydligt när jag ser det.
Panik har ett nödläge som bara kopplas på när det är som allra mörkast.

"Spring. Spring. Spring!"

Jag önskar att jag kunde springa.

~~~

Hej hallå!

Det var länge sedan jag uppdaterade nu men I'm back!!! :))) Förhoppningsvis kommer det att komma mer framöver. Samma sak gäller för Goodnight Jack.

Rösta och kommentera 💕🌟
Jag vill jättegärna höra vad du har att säga.

Dream it, do it

//Mica