En Sista Sommar (🇸🇪) (Färdigskriven)

Kapitel 1 - Paula

Paula

Bilar kör utanför fönstret. En, och så en till och en till. Bakljusen lyser som röda ögon i mörkret. Det verkar alltid komma ytterligare en även fast det är mitt i natten. Det lätta ljudet av röster svävar som en dimma nere från gatan. Det är omöjligt att höra vad de säger men att döma av det stundvis höga tonläget verkar det vara ungdomar.

Jag drar ner täcket under armarna och kniper ihop ögonen för att sedan slappna av. Gatlyktan bländar mig utanför fönstret, trots slutna ögonlock. En skarp stjärna som försöker bryta igenom det trygga mörkret.
Jag går fram till fönsterbrädan och drar ner rullgardinen så att ljuset bara blir en suddig aura genom det mörka tyget.

Med lätta steg på ett kallt golv kryper jag tillbaka ner i sängen.
Jag kan inte sova.
Har inte kunnat sova på flera nätter. Det gör det inte lättare att pappa vägrar att höja inomhustemperaturen.

Det enda jag tänker på när ögonen sluter sig är henne. Hon med det rödbruna håret som flytande kåda och de knivskarpa kommentarerna som alltid får mig att skratta. Min bästa vän som de flesta numera känner till som hon som försvann.
Jag känner henne som Nicoline.

Det är som att alla mina sinnen fylls på som en bägare och tas över av henne. Bara henne.
Det är fyra dagar sedan hon försvann och jag fattar ingenting. Inte ens polisen verkar fatta något. Jag tänker på hennes mamma och pappa. Hur jobbigt det måste vara att ha en dotter som är försvunnen och som ingen vet något om. Inget alls. Ingen alls. Ingen vet var hon är. Hon var bara spårlöst försvunnen en morgon när de lugnt trott att hon sovit i sin säng hela natten. Hur kan någon bara plötsligt vara borta?
Nu är det precis vad hon är och samtidigt är hon det enda jag tänker på.

Rösterna från gatan ökar i intensitet. Utanför fönstret vibrerar höga skratt som simmar upp genom luften i vågor. Ända upp till mitt fönster på andra våningen.

Jag drar täcket tätare omkring mig och försöker sova. Kniper ihop ögonen hårt men rösterna blir ytterligare ett störningsmoment som håller mig vaken. Håller mig hela tiden balanserandes på linan mellan drömlandet och vakenlandet i strama tyglar. Såhär högljudda har de aldrig varit förut.

Att bo på en gata mitt i stan har både sina för och nackdelar. Det är nära till allt och det enda jag behöver är en cykel och lite pengar i plånboken. Men det är också just en stad. Alla andra finns också här och det märks. Ibland lite för mycket.

Till slut får jag nog och slänger benen över sängkanten. Går fram till fönstret igen och drar upp rullgardinen så att den skramlar ovanför huvudet. Det känns så ironiskt när jag drar en hand genom mitt sömnhår för att släta till det.
Det blir bättre men jag måste antagligen se ut som ett spöke där jag står nyvaken på andra våningen i mitt vita nattlinne och ljusbruna hår.
Jag skjuter upp fönstret och ser ner på dem. Lika lugn som en ko.

"Kan ni vara tysta. Vissa försöker faktiskt sova."

De ser upp på mig. Alla förvånade efter den avbrutna stillheten i luften. Glödande ringar från cigaretter lyser i mörkret och jag får lov att kämpa med andningen för att inte andas in röken. Jag vet inte varför men jag har alltid varit känslig för cigaretter.
Gruppen stirrar på mig ett ögonblick innan de nickar och trampar otåligt mot gruset. En av de svarar.

"Okej. Förlåt."

Det låter förvånande ärligt och ursäktande. Som om de faktiskt känner sig lite risiga och borde ha tänkt på det själva.

Det är ett gäng på sex stycken. Bara killar upptäcker jag. Sista gästerna från en hemmafest antagligen. Han som svarade mig fimpar i busken och vinkar åt dem andra.
Som om han just använt mig som askfat istället börjar någonting att pyra inuti mig.

"Hallå där! Plocka upp den där!"

Jag griper om fönsterbrädan och lutar mig utåt. Månen står rund och klar på himlen och flera stjärnor lyser som utstrött glitter över nattens mörka skynke.

Samma kille vrider runt och vänder sig om. Han kisar dubbelvikt upp mot mig, förmodligen har han problem med koordinationen. Han säger inget men det ihopskrynklade uttrycket i ansiktet talar för att han tycker att jag är jobbig.

"Det är min gård och din cigarett." förtydligar jag.

Han muttrar något ohörbart men böjer sig ändå ner och plockar upp fimpen.
Gänget börjar samla ihop varandra och haltar iväg längs gatan. I skenet från ljuskäglan ser jag hur en av de stannar upp. Lång, smal och benig men det som identifierar honom till slut är det blå håret och ringen i ögonbrynet.
Kevin.
Nicolines pojkvän.

En stöt går genom kroppen. Så snygg, så omtänksam. Drömpartnern. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avundats henne då och då.

Han ser sorgsen ut när han tittar upp mot mig och stöten knäpper till igen. Ögonen blänker matta som om vi delade samma sorg. Vilket vi ju gör även fast jag inte känner honom särskilt väl.

Han mimar ordet godnatt och fortsätter ut i natten med sina kompisar. Jag ser efter de ett tag med en nykläckt gråt i halsen innan jag rullar ner gardinen igen och försöker sova på riktigt för säkert tjugonde gången den här natten.