True Love Is Friendship Set On Fire

Chapter 2

Melody's perspektiv

Jag och mamma satt i bilen påväg till Anne och Harry. ''Vet han att jag kommer?'' Frågade jag och tittade ner på mina händer. ''Ja det är väl kart.'', sa mamma och tittade snabbt på mig och sen på vägen igen Jag tittade ut genom fönstret och försökte andas lugnt.

Efter några minuter var vi framme. Jag gick efter mamma till dörren och hon kanckade på. Anne öppnade dörren och kramade om oss innan vi gick in. ''Vad roligt att du kunde komma Melody!'', sa Anne och lolg stort. Jag log tillbaka och nickade medans jag tog av mig min jacka och hängde upp den.

''Mary nu kan du äntligen få se dom nya bommorna jag har köpt! Och Melody, Harry är i vardagsrummet.'', sa Anne samtidigt som hon drog med mamma in till köket. Jag gick tveksamt mot vardagsrummet och när jag kom bakom hörnet krockade jag med en ung man.

''Oj, gud, förlåt!'' Sa jag och tittade upp för att se vem det var eftersom han var mer eller mindre ett huvud längre. Jag kände igen de där gröna ögonen, det sneda retsama leendet och de bruna lockarna. ''Harry?'' sa jag och tog ett steg bak. ''Hej Meloldy.'' sa han och log. Jag blev som förtrollad i hans ögon. ''Det var ett tag sen eller hur?'' Sa han och kollade ner. Jag vaknade från mitt drömmande och suckade.

''Ja, tre år är en ganska lång tid.'', Sa jag och tittade ner. Jag kände hur en ensam tår rann nerför min kind. Jag ville krama honom, kasta mig i hans famn.Vi hade varit ifrån varandra så länge. Jag kunde inte stå ut längre. Jag kastade mig i hans famn, kramade honom hårt och kände heta tårar rinna nerför mina kinder. Han strök mig på ryggen och kysste min panna.

''Melody, jag är så ledsen för de jag sa. Jag mende int-'', började han men jag avbröt honom och tittade honom i ögonen.

''Jag vet, det är okej. Jag har också varit en idiot. Snälla lämna mig inte igen'', Sa jag och kramade honom en sista gång innan jag släppte taget.

''Harry har du set mina hörlurar?'', Sa en röst från vardagrummet med en irlänsk accent. Jag gick mot rösten till vardagsrummet och fick se en blond kille i vår ålder stå bredvid soffbordet. När han såg mig fick han ett leende på läpparna och kliade sig i bakhuvudet innan han gick fram mot mig och höll ut handen.

''Niall'', sa han och blinkade med ena ögat.

''Melody'', fnittrade jag medans jag skakade hans hand. Det var något med honom jag kände igen. Jag måste ha sett honom någonstans förut.

''Fast det kanske du redan visste'', sa han och smilade.

''borde jag de?'', sa jag och tittade undrande på honom. Han skrattade och Harry kom fram till oss som också skrattade.

''Niall är ju också med i One Direction'', sa Harry skrattandes och lutade sig mot väggen. Då kom jag på 'Midnight Memories videon'. Han var den där killen som pratade med polisen i videon. Ganska söt faktiskt. Okej, VÄLDIGT söt.

''Men ursäkta mig. Jag har bara hört en enda låt som ni har gjort, så förvänta er inte för mycket'', sa jag skrattandes och la armarna i kors. Niall la sina händer mot bröstet och aggerade som att han fått ett spjut i hjärtat.

''Amen lägg av'', Ja kunde inte låta bli att skratta. Niall slutade och log sett mot mig.

''Vilken låt har du hört då?'', frågade Harry och tittade intesivt på mig vilket fick mig att rodna en aning.

''Midnight Memories. Den var bra, ni är bra.'', sa jag och log blygt. Niall och harry tittade på varandra och sedan på mig igen. De log stolta innan Harry fortsatte.

''Sjunger du fortfarande?'', jag tittade på honom som att han hade avslöjat en av mina dyrbaraste hemligheter. Vilket han hade. Jag skakade blygt på huvudet och sneglade mot Niall som log exalterat.

''Jo kom igen!'', Harry vände blicken mot Niall och fortsatte ''När vi var mindre sjöng vi alltid med varandra. Hon är förvånasvärt bra, för att vara tjej'' Det sista sa han med en kaxig tillgjord röst oh tittade på mig med ett retsamt leende. Jag blängde på honom och skakade mitt huvud.

''Jag är i alla fall tusen gånger bättre än dig.'', Orden slank okontrollerat ut ur min mun. När vi var mindre visste Harry hur man fick mig att gör saker, han visste det tydligen än idag.

''Bevisa det då.'' Sa han och log. Niall tittade på mig med nyfikenhet och väntade på att jag skulle säga något. Jag fattar inte att jag gör det här. Jag har aldrig sjungit i närheten av någon på mer än 3 år. Jag slöt mina ögon och tog ett djupt andetag.

''Tell them all I know now

Shout it from the roof tops

Write it on the skyline

all we had is gone now

Tell them I was happy

And my heart is broken

All my scars are open

Tell them what I hoped would be

Impossible- , impossible -

Impossible- , impossible-''

Jag öppnade ögonen igen oh Harry stod nöjt och kollade på mig. Jag kollade mot Naill och han log, stort.

''Melody, det var otroligt!'' Utbrast Niall och kramade mig. Han insåg vad han gjorde och släppte genast taget om mig följt av att klia sig i bakhuvudet. Jag skrattade och kollade bort mot Harry som inte såg vidare road ut efter kramen.

Mary's perspektiv:

Jag och Anne satt i köket och pratade när jag hörde en änglalik sångröst. Melody. Jag har inte hört henne sjunga på minst tre år- Och hon som är en sån talang! Jag och Anne gick in till vardagsrummet och fick se en glad, fnittrig Melody som stod och pratade med Harry och en blond kille. Jag har inte sett henne så glad på länge, det värmde mitt hjärta.

''Harry skulle inte ni ha farit nu?'', Sa Anne och kollade på klockan.

''Oj, shit. Dom väntar nog på oss.'' Niall och han rusade mot hallen.

''Följer du med Melody?'', Sa Harry och tittade på Melody med ett varmt leende.

''Ja, men vart ska vi?'', Sa hon och utan att vi hann reagera var dom ute ur huset . (Jag kommer att vara i vår stuga i veckan så jag kan inte uppdatera med jag skriver här också så när jag kommer hem laddar jag upp flera kapitel på en gång. Låten Melody sjunger heter. 'Impossible' med artisten 'Shontelle'. tack för att ni läser!)