Snap från David

Kapitel 14

Mitt hem. Mitt hus. Min borg som inte längre var min. Någon, hade varit inne i mitt hus. Någon hade gått på det här golvet, sett mina möbler och... Gjort vad som helst. Vem? Vem var här inne med mig igår? Ett enda namn dyker upp i mitt huvud. Namnet som jag trodde jag hade lyckats fly ifrån. Namnet som får blodet i min kropp att frysa till is.

David. Vem annars vore det? Vem annars vore galen nog att bryta sig in i mitt hus?

Jag skakade raskt på huvudet och flög upp på fötterna. Nej. Det är omöjligt. Helt omöjligt! Hela huset är låst. Det är alltid så på natten. J-Jag va bara trött igår... De där fotstegen kan inte vara något annat än min fantasi som spelade ett grymt trick på mig. Det va säkert bara vinden, eller... Det kan ju ah varit vad som helst, eller hur...?

Även fastän jag försökte intala mig själv att allt var okej, vägrade den kalla känslan som omringade mitt hjärta att lämna mig ifred. Jag kunde inte stanna kvar här. Inte en enda sekund till. Därför sprang jag till skolan. Hela vägen. Som om någon förföljde mig. Jagade mig.

Jag stannade framför mitt skåp. Mitt hjärta bankade hårt från den oplanerade sprinten och mina händer skakade okontrollerat. Jag slog huvudet emot det blåa skåpet och stängde ögonen. Alla som gick förbi mig nu i korridoren tyckte säkert att det här såg jättekonstig ut. Men för första gången på länge brydde jag mig inte om vad dom tyckte. Alla andra kan ta sina åsikter och gå.

"Emily? Va fan är det för fel med dig då?" Jag ryckte mig ifrån skåpet och tittade in i Hannas ögon. Idag hade hon på sig en något tjockare eyeliner och lite mer ögonskugga än vanligt. Hon såg riktigt cool ut, medans jag såg ut som en ihjälskrämd gris. Jag svettas, mitt smink är säkert förstört efter tårarna och mina kläder är alldeles tillrufsade ut. Min utsida matchade min insida perfekt.

"J-Jag... " Började jag, men inga ord kom ut. Rädslan för vad som egentligen hände inatt var som en hand framför min mun. Den tystnade mig. Kvävde mig.

"Du ser ju ut som om du har varit i en fight." Hanna va tyst en stund och inspekterade mig. Hon måste ha sett rädslan som va skrivet över hela mitt ansikte. Min vän korsade armarna över hennes bröst och sa med mjuk röst: "Alltså, mår du bra? Vill du prata om det?"

Jag svalde och sänkte blicken till golvet. Hanna och jag pratar aldrig om såna här saker. Hon vill inte bli för "blödig" som hon säger. Vi har aldrig behövt prata om det heller. 

"Nä." Mumlade jag fram med gråten i halsen. Herregud börja inte gråta nu. Snälla gråt inte, inte framför Hanna. Det är ju bara pinsamt.

Sen, hände en grej som jag inte va beredd för. Hanna gav mig en snabb, hård kram, innan hon sen slog mig lite försiktigt på armen. När jag tittade in i hennes ögon möttes jag av vänlighet.

"Hey, har du lust att sova över hos mig ikväll? Jag och Alice ska se på Game of Thrones. Jag har försökt få henne att se på den i typ en evighet." Hennes läppar formades till ett retsamt flin. "Men om du inte gillar incest så kan vi ju se på nåt annat." Jag skrattade lite och gav Hanna, min bästa kompis, ett glatt leende.

"Tack."

Jag vill verkligen inte vara ensam just nu.