Gråzon- Dante Lindhe

F Y R T I O N I O

—Moas perspektiv

Jag:
Vad har hänt?

Jag:
Hur mår han?

Jag:
VALTER

Valter:
Han är vaken

Jag:
Vi kommer

Jag gråter igen. Jag har gråtit mer de senaste tjugofyra timmarna än jag gjort i resten av mitt liv. Nelly tar mobilen ur mina händer.

-Han är vaken, viskar jag.

Noel ställer sig i princip på gaspedalen och när vi en stund senare svänger upp på parkeringen och stannar bilen kastar sig alla ut och springer mot ingången.

Vi springer in i hissen och Axel hets-trycker på fyran. Precis när vi ska springa till Dantes rum blir vi stoppade av en läkare som säger att

-Om ni springer här inne igen måste ni gå ut

Så vi går. Vi går snabbt. Väldigt snabbt.

När vi kommer fram är dörren öppen och man hör hur de pratar där inne. Först hörs bara Valter och Ulrikas röster men sen hörs även Dantes. Jag tar ett djupt andetag och sväljer hårt för att inte börja gråta.

Vi går in i rummet och det känns som att allt stannar upp. Valter, Ulrika och Dante vänder sig om när de hör att vi går in i rummet.

Alla går snabbt fram till Dante, jag står kvar. Kan inte röra mig. Är för chokad. För glad. För många tårar rinner ner för mina kinder för att jag ska kunna se någonting. Jag kan urskilja att de alla kramar om varandra.

Jag går långsamt fram till honom. Han sitter upp i sängen. Vi tittar bara på varandra en stund. Som om detta var första gången vi sågs, som om vi inte är på riktigt. Som om vi kommer suddas ut om vi rör vid varandra. Han verkar tycka att det är värt att ta risken att suddas ut för han lägger en hand på min axel och kysser mig. Jag minns allt vi gjort tillsammans, alla kyssar, all bråk, allt som gick fel, allt som löste sig, allt som gick rätt, alla kvällar jag ringde honom och ville höra hans röst men jag sade ingenting för jag visste inte vad jag skulle säga så det ända jag hörde var när han frågade om jag var kvar, och sedan lade han på.

När vi drar ifrån känner jag hans andetag mot mina läppar

-Du får inte skrämmas så där, viskar jag.

-Förlåt

Vi sitter så där några minuter. Säger ingenting, ingenting behöver sägas. Vi vet ändå. Vi vet hur vi känner, vi vet vad vi är, vi vet att det kommer bli bra.

Vi spenderar en timme på sjukhuset innan Vendela kommer dit. Alla kramar om henne, ingen reagerar när hon kramar om Ludwig. Ingen utom Ludwig han rycker till lite men kramar snabbt tillbaka.

Allt känns bra. Allt är bra. Alla mår bra. Eller ja Valters arm är bruten och Dante har väl mått bättre, men annars mår vi bra. Vi mår bättre än vi gjorde för några timmar sen iallafall.

Jag ligger bredvid Dante i den smala sjukhus sängen. Lyssnar på hans andetag, lyssnar på hans hjärtslag. Alla pratar med varandra, jag ligger tyst och lyssnar. Dante placerar små kyssar på min tinning under tiden konversationen håller på.

-Är någon hungrig?

Alla nickar.

-Jag går och köper något att äta där nere, säger jag och reser mig från sängen.

-Jag följer med, säger Axel och vi går ner i receptionen tillsammans. Det finns en pressbyrån vid ingången.

Vi går in och går fram till en av de små kylarna. Vi tar åtta olika mackor och åtta drickor. Här delas det fan inte på mat. Jag betalar och räcker en av de två påsarna till Axel. Vi går tillbaka till hissarna och åker upp.

När vi kommit upp hörs det höga röster. Något har väl hänt någon. Jag tänker inte så mycket på det, det händer väl alltid något på sjukhus?

Men ju närmre vi kommer Dante hörs rösterna tydligare och tydligare. Jag stelar till i dörren när jag ser att Vendela gråter. Ludwig håller om henne. Nelly tittar på mig och skakar försiktigt på huvudet åt Axel. Jag förstår inte vad som händer men Axel verkar göra det för han tar tag i mig och börjar försöka dra mig ut ur rummet.

-Axel släpp mig, skriker jag hysteriskt och försöker trycka bort honom.

-Moa titta på mig, säger han men jag går förbi honom.

Jag borde stannat där ute med Axel. Jag kommer inte klara detta. Dante ligger där. Tre doktorer står runt honom och pratar högt om värden och blod och massa andra saker jag inte förstår.

Pipandet på den lilla maskinen han är kopplad till går upp och låter som ett brandalarm. Det piper i öronen.

-Vad händer?, skriker jag.

-Moa ta det lugnt, Noel tar tag om mina axlar och håller de hårt.

Jag sätter mig bredvid Dante och tar hans hand.

-Det kommer bli bra, det kommer bli bra, det kommer bli bra, viskar jag.

Det kan inte sluta såhär, inte nu, inte här.

Han vänder på huvudet och tittar på mig. Hans ögon är grumliga. Han tar upp min hand och kysser min handrygg.

-Jag älskar dig Moa

-Jag älskar dig också

-Glöm inte mig

-Sluta Dante

-Lova att du inte glömmer mig

-Jag kommer aldrig att glömma dig

-Håll tal på min begravning

-Det kommer inte behövas, du klarar det här

Hans hand blir tyngre, sen faller ner på madrassen. Det ända som hörs är maskinens oregelbundna pip och Dantes tunga andetag. Någon snyftar till. Jag drar några djupa andetag.

-Säg att jag älskar de, är det sista han säger innan pipet blir ett ända långt ljud. Jag känner hur min tröja är blöt. Jag har inte ens märkt att jag gråter.

—
Jag vet att ni just nu hatar mig men det är 1 kapitel + epilog kvar! Både kapitel 50 och epilogen kommer lite senare idag!

Ta hand om er!
<33