—Dantes perspektiv
Det har gått några dagar sedan vi bestämde oss för att flytta ihop till min lägenhet.
Den kommer inte kännas så tom längre. Varje gång hon lämnade den förut var det alltid något som påminde mig om henne. Kläder, en hårsnodd, en smörkniv hon inte diskade.
Nu kommer hennes kläder alltid att vara här precis som de odiskade smörknivarna och hårsnoddarna.
Hon pratade med sin familj igår. Precis som förväntat blev Oskar inte så glad men hennes föräldrar verkar vara lugna med det hela.
Oskar har skickat sms till mig hela morgonen.
Oskar:
Hoppas ni är säkra på det här
Oskar:
Fucka inte upp det här
Oskar:
Jag vet var du bor
Oskar:
*Ni bor
Oskar:
Jag har kontakter
Oskar:
Jag har koll på dig
Moa sade åt mig att inte svara när jag visade de. Jag skrattade mest, hon blev ganska arg. Han bryr sig bara om henne, men det gör jag också. Jag måste bara bevisa det för honom. Jag blev lite nervös när han skrev det där om kontakter, han har ju faktiskt det. På riktigt.
Morgonen har jag spenderat hemma. Jag har städat så det blir lättare när Moas grejer kommer. I morgon. I morgon ska jag flytta ihop med den bästa personen jag träffat. Någonsin. Vi ska bo tillsammans. Hon och jag. Jag och hon. Min mobil vibrerar.
Ludde:
Jag tror att jag har fuckat upp
Jag:
Vad har du gjort?
Jag väntar spänt på svar. Men det hinner inte komma förens Vendela ringer. Jag svarar direkt. Jag hör hur hon gråter, det tar en stund innan hon ens säger någonting.
-Kom hit, är det ända hon säger. Sen lägger hon på.
Oron växer i magen, Ludde har fuckat upp och Vendela är ledsen. Jag förstår snabbt vad som förmodligen har hänt. Ludde är så korkad.
Jag tar jackan och skorna. Skickar ett sms till Moa.
Jag:
Jag åker till Vendela, något hade hänt!
Moa:
Okej, hälsa henne, hoppas hon mår bra
Jag låser ytterdörren och springer snabbt ner för trapporna. Jag ångrar mitt val av jacka så fort jag kommer ut. Det är nästan aldrig varmt i Sverige på sommaren, men såklart är det det när jag tar på mig jacka. Jag går förbi parken, skolan, mataffären och den där restaurangen vi friade Moas sextonårsdag på. Jag trycker in portkoden och går in.
När jag kommer upp till hennes lägenhet knackar jag på. Inget svar. Jag knackar igen. Fortfarande inget svar. Jag känner på dörren, sen är olåst. Jag går in. Låser dörren bakom mig. Tar av mig skorna.
Vendela är inte i köket, vardagsrummet, badrummet eller hallen. Jag går in i sovrummet. Hon sitter på golvet och stirrar in i väggen. Tårar rinner ner för hennes kinder. Jag går snabbt fram. Jag sätter mig bredvid och lägger en hand på hennes axel.
-Vendela?
Hon reagerar inte. Jag sätter mig istället framför henne, det är först då hon verkar märka att jag är här. Hon säger ingenting. Jag kramar om henne. Hon gråter mot min axel, hennes tårar rinner, hon hulkar.
-Vendela vad har hänt? Frågar jag när hon har lugnat sig lite.
-Han träffar någon annan, det var bara det han sa, snyftar hon fram.
-Han är en sån jävla idiot, mumlar jag och kramar henne igen.
—Moas perspektiv
-Oskar har du sett min laddare?
Han kommer in i rummet med min laddare i handen. Jag tar emot den. Han ställer sig vid väggen med händerna i fickorna.
-Är du säker på det här nu? Borde ni inte vänta lite?
-Jag är säker, jag vill inte vänta. Han nickar.
-Litar du inte på mig? Jag fortsätter packa ner kläder i väskan.
-Jag litar på dig men inte honom
-Men lägg av! Varför inte?
-Jag litar inte på någon som är med dig, det är min plikt som storebror.
-Kan du skita i den plikten? Du behöver inte ta hand om mig
-Jo det gör jag, jag gillar väl Dante innerst inne, men det kan jag inte erkänna eftersom jag är din storebror.
Jag himlar med ögonen. Han kramar om mig.
-Jag vill bara inte att du ska ångra dig
-Du kan bara erkänna att du kommer sakna mig, säger jag och ler lite in i kramen.
-Det kan jag inte heller göra eftersom jag måste spela cool, vi båda börjar skratta.
-Du kommer ju också bo själv i princip, säger jag.
-Ja, kul att det går bra för dig med kärlek men inte mig, säger han ironiskt och suckar.
-Jag kommer att sakna dig, viskar jag. Tårarna bränner på insidan av ögonlocken. Varför gråter jag? Jag kommer kunna träffa Oskar hela tiden, men inte på samma sätt.
-Gråt inte Moa, jag kommer komma hem till er varje dag för att se att Dante sköter sig. Jag börjar skratta, mitt skatt blandas med mina tårar.
-När behöver du hjälp med väskorna?
-Imorgon förmiddag, du måste komma på inflyttningsfesten på kvällen sen!
-Såklart jag gör det, kan jag ta med någon kompis? Vi måste dra och fixa en grej sen.
-Vem då?
-Jag vet inte om du känner de, Wille och Hugo.
Jag fryser till.
-Du tar inte med de
-Vad då?
-Hugo var otrogen mot mig och Wille förstörde min och Dantes relation.
-Var du ihop med Hugo?!, han låter inte arg, bara förvånad. Jag nickar.
-När?
-Förra sommaren
-Okej då tar jag inte med de, jag ska slå sönder de.
-Nej det ska du inte. Varför tror typ alla i er klass, eller ja er förra klass, att man kan lösa allt med våld.
-Jag lovar inte att inte göra någonting, muttrar han. Jag kramar om honom en gång och fortsätter packa.
Imorgon. Mindre än 24h. Om mindre än 24h kommer jag att bo med Dante.
Jag är så jävla kär i honom.
—
Heeeeej! Hoppas ni tyckte om kapitlet ((:
Jag tycker så synd om Vendela!!
(Läs tusenoennatt s bok för att gråta, det handlar om Vendela och Ludde)
Jag hoppas att ni har/får en fin helg!
Ta hand om er!
<33
DU LÄSER
Gråzon- Dante Lindhe
Fanfiction"Gråzon är till dig" - Uppföljare till "Damn- Dante Lindhe" så läs den först för att hänga med bättre i denna bok (det går nog bra även om du inte gör det ((: ) - Berätta gärna vad ni tycker/ rösta - <33
