Gråzon- Dante Lindhe

E T T

—Moas perspektiv

Nelly kommer tillbaka till bänken där jag sitter med sin väska några minuter senare. Jag har torkat alla mina tårar men jag känner hur de är påväg att börja rinna när som helst.

-Ska vi gå till mig, Nelly pratar försiktigt som att jag är helt förstörd riskerar att gå sönder om man pratar för högt. Vilket i princip är sant. Jag nickar och ställer mig upp.

Vi går ner för trapporna och som tur är möter vi ingen vi känner. Jag orkar inte prata med någon utom Nelly just nu.

Vi går ut från skolan och kommer ut på vår gråa skolgård. Det har börjat bli höst och löven på träden har börjat skifta färg. Det blåser lite och sommarvärmen har redan lämnat. Vi går med snabba steg över gården, jag måste komma här ifrån. Några killar från vår klass sim står och röker följer oss med blicken och en av de ropar:

-Tja Moa har du lämnat den där Dante nu

Jag svarar inte utan går snabbare men Nelly håller upp sitt långfinger åt deras håll. De börjar skratta och jag kan nästan höra hur Nelly himlar med ögonen.

Det är inte så långt till Nelly så vi bestämmer oss för att gå. Jag säger inte så mycket under den korta promenaden, inte Nelly heller. Plötsligt när vi går där plingar min mobil till. Jag tar upp den och ser att jag har fått ett meddelande från min storebror Oskar.

Oskar:
Varför är du inte i skolan?

Jag:
Hur vet du att jag inte är i skolan?

Oskar:
Ludwig sade att du bara stack

Jag:
Jag mår inte så bra, har huvudvärk. Så jag är på väg till Nelly.

Oskar:
Ok, jag litar på dig

Jag:
Bra❤️

Oskar:
❤️

Jag gillar inte att ljuga för honom men jag är inte redo att berätta allt för honom än. Oskar kan vara ganska överbeskyddande. Vilket är bra, men väldigt jobbigt väldigt ofta. Och det hela blir ju inte bättre av att han är ganska bra kompis med Ludde som inte förstår när han ska hålla tyst. Så Oskar har koll på mig vart jag än går i princip.

-Vem var det, frågar Nelly.

-Bara Oskar, svarar jag och lägger ner mobilen i fickan.

Nelly nickar och vi fortsätter gå. Jag drar min svarta skinnjacka lite tätare om kroppen. Kanske för att värma mig, kanske för att försöka få ihop mitt hjärta som nu är i tusen bitar. Jag ser hur Nelly sprakar lite grus med sin vita sko.

-Det är så jävla orättvist, säger hon plötsligt. Jag stannar upp och tittar på henne.

-Du frågade bara, och han vet hur många gånger du blivit illa behandlad, han var ju faktiskt otrogen en gång och det är därför det är så jävla orättvist att han gjorde slut med dig, fortsätter hon och jag känner hur mina tårar är nära att börja rinna igen. Älskade Nelly. Resten av promenaden fortsätter i tystnad.

När vi kommer fram till Nelly tar hon upp nycklarna ur väskan och låser snabbt upp dörren. Vi går in och jag tänder lampan i hallen. Jag tar av mig mina svarta skor och ställer de mot väggen.

Vi går in i vardagsrummet och jag ska precis sätta mig i soffan när jag ser en grå supreme hoodie. Dantes. Min underläpp börjar darra och några sekunder senare gråter jag igen. Nelly ser tröjan och kastar in den i Luddes rum och slänger igen dörren med en smäll. Hon går fram till mig där jag sitter i den bruna soffan och kramar om mig. Jag snyftar mot hennes axel och hon stryker mig över håret.

Några minuter senare drar Nelly ifrån kramen och plockar upp min mobil som börjat ringa.

-Det är Oskar, ska jag svara?, hon tittar upp från skärmen. Jag nickar svagt och hon sätter mobilen mot örat.

-Hej det är Nelly, ja hon är här, hon kan stanna här i natt, nej Dante gjorde det, vi hörs, hejdå.

Hon lägger ner mobilen.

-Vad sa du till Oskar? Jag känner hur hjärtat slår snabbare.

-Det som hände, men han visste väl redan. Jag skakar långsamt på huvudet.

-Han kommer bli jättearg, fan varför ljög jag, jag lägger huvudet i mina händer.

-Vill du stanna här i natt så kan du prata med honom imorgon istället?

-Om det är okej, säger jag tyst.

-Det är klart det är, hon ler sitt fina leende och jag ler ett litet snabbt leende tillbaka.

Några timmar senare har vi tittat lite på någon serie och ätit lunch. Vi har inte pratat så jättemycket men jag vet heller inte vad jag ska säga.

-Tror du att han kommer gå vidare snabbt, säger jag plötsligt och jag märker hur Nelly blir förvånad över frågan.

-Jag vet inte Moa, hon tittar på mig.

Tanken på Dante med någon annan skrämmer mig. Den skrämmer mig så jävla mycket. Jag antar att för evigt inte var för oss, men jag önskar att det var det.

Klockan är fem när någon sätter sina nycklar i ytterdörren och låser upp. Vi hör hur någon tar av sig skorna, hänger upp jackan och stänger igen dörren. Vi hör två dämpade röster viska med varandra och några sekunder senare kommer Ludwig och Noel in i vardagsrummet.

-Hej, Noel kommer och sätter sig i en fåtölj mittemot Nelly. Ludwig går efter men sätter sig bredvid mig.

-Hur är det Moa?, Ludwig tittar in i mina ögon och jag vet först inte hur jag ska svara.

-Jag vet inte, svarar jag ärligt.

-Vill du prata om det, frågar Noel.

-Nä, det är bara lite olycklig kärlek, svarar jag och ler lite svagt mot honom.

-Åh olycklig kärlek, Noel nickar långsamt och stryker en blond hårslinga ur ansiktet.

-Jag kommer sakna att vara hans, att vakna bredvid honom, skratta och prata med honom, vara med honom, hans tröjor som luktar som hans parfym, tårarna hotar med att börja rinna igen när jag sagt meningen.

-Du pratar om honom som om han inte hade sårat dig, säger Nelly och tittar på mig. Jag vänder mig om och ser henne in i ögonen.

-Det är väl det som är grejen med kärlek? Du låter de komma undan med mord, även om mordet är på ditt hjärta, mina tårar börjar rinna igen.

—
Sååååå nu är första delen uppe!! Är lite nervös över vad ni ska tycka men jag hoppas att ni gillar den. Några bitar i denna är liiite stela men jag hoppas att det går bra. Detta kapitel är inte så jätte långt men jag hoppas att ni ändå gillar det. Berätta gärna vad ni tycker och rösta!!
<33