Reflektion

Del 4

Irenes perspektiv
Jag sover oroligt. Det känns som om jag är medveten men ändå kan jag inte öppna ögonen. Det känns som om jag drömmer men ändå inte. Min hals känns torr men jag kan inte göra något åt det.

Plötsligt hostar jag till så att lungorna värker. Jag slår upp ögonen men möts endast av mörker. 

Vart är jag? Vad hände? Plötsligt kom alla mina minnen tillbaka som en blixt som fick mitt huvud att värka. Jag kommer ihåg pojken, den här underliga världen jag nu befinner mig i men framför allt monstren.

Alexius perspektiv
Jag vaknar av att flickan hostar till. Hon rör sig inte. Allting simmar i mörker.

"Är du okej?" Frågar jag flickan. Jag hör hur hon rycker till men sedan slappnar av. "Jag är okej" svarar hon efter en stund. "Kommer du ihåg något av det som hänt?" Frågar jag henne. "D-det fanns...monster?" Stammar hon fram. Hon säger det som om det var en fråga eller som att hon försöker att övertala sig själv att allt bara var en dröm, en mardröm.

"Så du minns" andas jag lättat ut. "Varför är det så mörkt här? Finns det ingen lampa?" Hon försöker att ändra samtalsämne, ett desperat försök att få ut de där monstrena ur huvudet. Jag borde veta för jag var exakt som henne en gång i tiden. Jag skrattar till. "Har du redan glömt vart du är? Det finns ingen elektricitet här." Svarar jag henne. Hon sitter tyst. Jag får en bild i huvudet av hur hon måste se ut när hon rodnar. Mitt hjärta börjar att slå en aning snabbare. Jag önskar att jag hade en lampa så att jag kunde se hennes ansikte. Jag skakar på huvudet. "Var inte så dum nu Alexius du har precis träffat henne" mumlar jag tyst för mig själv men det är redan för sent, mitt hjärta slår redan för henne.

Irenes perspektiv
Hur kunde jag vara så dum? Såklart det inte finns elektricitet här. Jag känner hur rodnaden sprider sig över hela mitt ansikte och jag kan inte komma på något smart att säga tillbaka till honom. Jag öppnar munnen men stänger den sedan igen. Han måste tro att jag är en idiot.

"Du var skadad när jag hittade dig så det är nog bäst att du lägger dig och försöker sova om." Jag nickar som svars tills jag kommer på att han inte kan se mig. "Godnatt" säger jag snabbt och lägger mig klumpigt ner igen. Jag kvider till av smärtan men hållet snabbt för min mun så att han inte hör mig. Jag känner hur tröttheten drar mig tillbaka in i drömmarnas värld.

Jag drömmer om min fostermamma. Hur hon brukar förnedra mig och hur hon brukar slå mig. Jag drömmer om min fosterpappa och på hur han brukar misshandla mig för varje liten misstag jag gjorde. Jag drömmer om hur jag bara ville försvinna, om hur jag bara ville dö. Då ser jag mammas ansike. Hon ler och stryker mig över håret. Hon vaggar mig fram och tillbaka och viskar lugnande " shh... ingen kan göra dig illa nu".

Jag vaknar med ett ryck och känner hur mina kinder är våta med tårar. Jag förblindas av hur ljust det är nu. Sedan kommer Alexius ansikte i fokus. Han ser oroligt på mig. Det var länge sedan någon kollade på mig sådär. Jag slappnar av lite.

Är det verkligen ingen som kan göra mig illa nu?

Äntligen updaterade jag...hehe... som ni förmodligen har märkt har jag inte updaterat på länge men det beror på att jag länge tappade lusten att skriva. Jag visste bara inte hur jag skulle fortsätta berättelsen och stressen från skolan hjälpte inte. Men nu är jag tillbaka och jag hoppas jag kan fortsätta med den här historien.