Reflektion

Kapitel 1

Jag springer, och springer tills jag blir andfådd. Någon jagar efter mig men jag vågar inte att vända mig om.
Stegen hörs närmare och skrik hörs från avstånd.
Jag springer i en mörk skog med enorma träd överallt. Lungorna bränner och benen börjar att skaka. Plötsligt syns en spegel framför mig. Jag kan inte undvika den och jag sträcker panikslaget ut handen för att skydda mitt ansikte. Mina fingrar nuddar det kalla glaset och jag vaknar upp med en ryck.

Skriken ekar fortfarande högt i mitt huvud. De var så smärtsamma att det gjorde ont.
Jag skakar lätt på huvudet och ser mig om i mitt rum. Rummet badar i orange ljus av morgonsolen. Den vita och slitna skrivbordet står vid ett hörn i det lilla kvava rummet. En liten klädskåp med knappt några kläder i står bredvid sängen. Det är allt jag har, ett slitet skrivbord, ett litet klädskåp och en gammal säng. Men det är också de mest värdefulla saker som jag äger.

Jag drar trött handen igenom håret och reser mig upp för att möta ännu en lång dag. Det är dags att börja städa innan skolan börjar. Jag suckar och går ut ur rummet och ner för trappan mot köket. Disken stod vid diskbänken i väntan på att bli diskade så jag började att diska. Medan jag diskar stirrar jag ut mot fönstret och börjar att vandra iväg i mina tankar. Jag skakar på huvudet och försöker att fokusera på disken.
När jag väl är klar plockar jag upp frukosten och börjar att fixa allt. Jag kollar upp mot klockan som redan är 08:30. Jag suckar irriterat och springer upp till mitt rum. Snabbt drar jag på mig mina svarta byxor och lila tröja och rusar ner genom trappan och mot skolan.
Jag pustar lättat ut när jag ser svenskaläraren precis öppna klassen.

Dagen gick så som den alltid gör. Tråkiga långa lektioner och ensamma raster. På vägen hem börjar det att spöregna men jag springer inte. Regnet piskar skönt mot ansiktet och det smattrande ljudet när regnet möter cement låter det som musik och jag kan inte låta bli att le.

När jag väl var framme vid min ytterdörr sjönk mitt humör. Jag vill verkligen inte gå in men mrs. Sinclair kommer att döda mig så jag försöker att ignorera klumpen i magen och tar tag om dörrhandtaget och öppnar. Jag tassar försiktigt in och precis när jag ska upp för trappan känner jag något hårt träffa mitt bakhuvud. Jag vänder mig om och där står en rasande mrs. Sinclair. Hon kommer mot mig med snabba steg och tar tag i mitt hår så hårt att jag kvider till. "Varför är du så sen?!" Ryter hon i mitt ansikte. "Förlåt..j-jag..." hinner jag säga innan hon ger mig en örfil. Jag känner hur min kind blir röd och hur tårarna formar sig i mina ögon. Jävla tårar.
"Inga ursäkter gå upp och byt om och kom ner igen och laga lite jävla mat!" Väser hon. Jag nickar och hon släpper mig. Jag vänder mig om för att gå och stannar tvärt när jag hör mrs. Sinclair hånskratta och säga "jag är glad att jag inte är din mamma för då skulle jag antagligen också dött på grund av dig." Och med det vänder hon på klacken och går iväg.

Tårarna börjar att falla och jag springer upp för trappan. I hallen sitter en ny spegel och jag kan inte hjälpa mig själv utan jag står kvar där och kollar på min reflektion. Flickan som en gång i tiden mådde bra och var hel har nu slitits i stycken och är förstörd. Tårarna rullar sakta ner för mina kinder. Jag skäms. Jag skäms för hur jag har blivit. Jag skäms för att jag inte kan hålla huvudet högt för mammas skull. Jag skäms för att jag är jag.

Utan att tänka sträcker jag ut min hand mot min reflektions tårar. Det kalla glaset kyler mina fingrar. Plötsligt kommer det ett ljus och jag öppnar munnen men inget kommer ut. Ljuset bländar mig och blir till sist allt jag kan se. Jag känner hur golvet försvinner under mina fötter och jag faller, jag faller mot det okända.

Hej allihopa!! Som ni kanske kan se är det här min första bok så jag uppskattar feedback! Tack för att ni tog er tid och läste och jag hoppas jag ser er i nästa kapitel! Ses✌