Martinus är tillbaka i ännu en fanfiction bok och denna gången uppstår det en romans mellan honom och den kristna flickan Flora från familjen med de hårda reglerna och hatiska påståendena.
Det är förbjudet med liksom den förbjudna frukten i bibeln...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
✧ : *✧･ﾟ:✧･ﾟ: *✧･ﾟ: ✧･ﾟ: *✧･ﾟ:
ƒℓσяα
Mobilen bredvid mig lämnade flertal plingande ljud ifrån sig under de timmar jag spenderat hemma hos Martinus. Nyfiken på vem som skickat ännu ett sms till mig, drog jag mobilen till mig och mötte den upplysta skärmen.
Martinus som var minst lika nyfiken som mig, lutade sig över min axel. Hans ljuvliga parfym och doft fyllde mina näsborrar och jag fick en impuls till att dra in ett djupt andetag, velandes känna mer.
Men jag lät bli & lät en uppgiven suck smita ut från min mun, när jag insåg vem som skickat oräkneligt många meddelanden. Jag scrollade lätt med min tumme och alla notiser var ifrån kontakten 'mamma'.
Frustrerat släppte jag taget om mobilen och den föll hårt mot bordets vita yta. Ett ekande ljud av smällen hördes. Tur var det att glaset klarade sig.
Martinus som märkt min frustration, lät sina fundersamma bruna ögon låsa sig med mina & han gav mig ett försiktigt leende.
Sakta särade han på sina läppar och såg ut att tänka. 'Det kanske är bäst att du går hem Flora-'
'Nej jag tänker inte låta henne kontrollera mitt liv' avbröt jag honom barskt.
Min hårda ton var inte riktat mot Martinus utan min extremt jobbiga mamma.
Hon var en sådan person som ville ha kontroll över alla situationer. Det värsta var att jag ärvt det ifrån henne, och därför var det en av de anledningar till varför vi bråkade så mycket.
En suck lämnade mina läppar när jag såg Martinus smått tillbaka dragna position och oroliga min.
'Förlåt det var inte meningen att låta så arg'
Min kropp sveptes in i en betryggande och varm kram, hela min kropp fylldes av den kärleksfulla värmen som utsöndrades ifrån Martinus. Ett litet leende kröp sig fram längst med mina läppar.
Martinus mumlade svagt 'det är okej' mot min nacke och den varma andedräkten träffade min hud. Leendet växte sig större och jag kramade ett hårdare tag om honom, velandes stanna i den mysiga positionen för alltid.
Det kändes bra att jag hade fått en vän, en riktig killkompis. Visst hade jag andra men det var inte ofta vi träffades eller umgicks, dem hade sina anledningar.
'Tack för att du är min vän, Martinus' utbrast jag 'verkligen alltså'
Motvilligt släppte vi båda ifrån kramen som jag helst av allt ville stanna i & han tittade djupt i mina ögon. Ett finurligt leende ryckte i hans ena mungipa.
'Det är klart, du är en bra människa Flora'
Jag log lyckligt tillbaka och njöt av hans närvaro, ett djupt andetag fyllde mina lungor när jag plötsligt andades in.
Den irriterande signalen fyllde rummet igen och meddelade åter ännu en gång att någon skickat ett sms. En irriterad suck lämnade mig och jag frustade besvärat.
Små skrockande ljud hördes till sidan om mig och jag blängde mot Martinus, dock så var ett retsamt flin det ända som jag fick i respons.
Förflyttandes min blick ner mot den lilla apparaten, greppade jag tag om den hårt. Klickandes på hemknappen, lös skärmen upp.
Skickat ifrån: Mamma | Du kommer hem nu annars blir det utegångsförbud unga dam!! Läst 16.57
Argsint smällde jag mobilen hårt i bordet, denna gången hårdare. Mina käkar spändes och jag la armarna i kors. Mumlandes ett flertal svordomar åt min mamma reste jag mig motvilligt upp ur stolen i köket.
'Jävla skit mamma' muttrade jag lågt åt mig själv.
Med bestämda steg tog jag mitt till hallen i huset och slet till mig jackan från hängarna på väggen. Den lilla tråden som var till för att hängas, revs sönder i den alltför våldsamma och plötsliga rörelsen.
Martinus som var mig hack i häl, stod bakom mig med en inte så belåten min. Hans bruna ögon var fastnålade på ett litet gruskorn som befann sig på stengolvet.
En våg av skuldkänslor sköljde över mig och en klump fastnade kort i halsen.
'Förlåt - jag vill verkligen inte men min mamma är helt-' han tog ett steg framåt och omfamnade mig i en lika behaglig och välkomnande kram som han gett mig innan.
'Det är okej, ring mig' och med det sista ordet sagt mellan oss, öppnade jag dörren försiktigt och begav mig därifrån med blandade känslor i kroppen.
✧ : *✧･ﾟ:✧･ﾟ: *✧･ﾟ: ✧･ﾟ: *✧･ﾟ:
- Jag är inte så jätte aktiv när det gäller att skriva böcker förlåt!!
Jag har inte så jätte mycket motivation och det känns som att ingen läser längre.
Förlåt Rösta och kommentera något fint ifall ni känner för det, är det någon som läser fortfarande kanske?
