Martinus är tillbaka i ännu en fanfiction bok och denna gången uppstår det en romans mellan honom och den kristna flickan Flora från familjen med de hårda reglerna och hatiska påståendena.
Det är förbjudet med liksom den förbjudna frukten i bibeln...
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
✧ : *✧･ﾟ:✧･ﾟ: *✧･ﾟ: ✧･ﾟ: *✧･ﾟ:
ƒℓσяα
Skratten flög ur mig och jag var tvungen att hålla händerna för munnen. Flera gånger fick vi stanna upp under promenaden, då varken jag eller Martinus inte kunde hålla oss från skratt.
Det värkte längst med käkarna och i nedre delen av magen, alla muskler som kämpat när skratten lämnat mig. Mitt ansikte var helt rött, dels pågrund av kylan men även av deg glada humöret.
Martinus var verkligen en sådan person alla ville lära känna och umgås med. Han fick mig att skratta utan slut och små tårar började nästan bildas i ögonen.
Trots att skämten var torra eller att historierna var löjliga, fick han till det och man kunde inget annat att vara på toppen humör.
'Du vill inte hänga lite?' Sade Martinus när vi båda hämtat andan efter den extremt ansträngande skratt-incidenten.
Med djupa, och försök till att andas lugnt genom några upprepande andetag, nickade jag till svars.
Ett oskyldigt leende bredde ut sig längst med hans smått torra läppar och den vita tandraden syntes klart & tydligt. Hans leende var verkligen en av de saker som var unika med honom.
'Ska vi vara hos dig eller mig?' Han tittade åt mitt håll när frågan ställdes och jag behövde inte tänka någon sekund för att svara.
'Dig' rabblade jag snabbt ut och ett kort, roat skratt lämnade Martinus därefter. Han var medveten om att mina föräldrar var som dem var och det hade jag redan berättat i busskuren.
'Men jag måste ringa till mamma och säga att jag ska till en kompis annars kommer hon att undra en massa' sade jag och snörpte lite på munnen.
'Gör du så' jag tog upp min mobil ur fickan och knappade mig snabbt in på kontakter och namnet 'mamma'. Förandes mobilen mot örat, hörde jag de höga signalerna, signalerandes att jag ringde.
Några få toner gick innan det knastrade till på andra sidan luren och mammas muntra stämma hördes. Jag stannade tvärt i mina rörelser när hon svarade med ett litet 'hej'.
'Mamma jag hänger med en vän idag, så jag tar inte bussen hem nu' jag slöt mina ögon hårt och hoppades på att hon skulle ta det bra och inte undra en massa.
En långdragen suck mötte mina hörselgångar och jag kisade med ena ögat som öppnats.
'Vem är denna "vännen" då?' Hennes ton var mer strikt och bestäm. Humöret hos mamma hade ändrats rätt så drastiskt.
Ett kort 'eh' lämnade mina läppar och jag tittade upp mot en förvirrad Martinus som mötte min oroliga blick. Jag kunde nästan föreställa mig att mamma hade en överlägsen min påklistrad i ansiktet medan hon väntade på mitt svar.
'En vän från min klass' var mitt slutgiltiga svar och jag höll tummarna för att hon skulle släppa det. Som alltid hade jag fel och hon vägrade ge upp om att få veta vem det var.
'Flora vem är denna vännen?' Med en sammanbiten ton, fick hon mig att svetta smått. Nervositeten började byggas upp och hjärtat bankade hårdare i bröstkorgen.
'En ny tjej i klassen, du känner inte henne, jag kommer hem vid sju' därefter lade jag bestämt på luren och stoppade ner den nu nersläckta mobilen i fikan.
Mammas röst hade tystnat och jag tog istället ett steg framåt, påbörjandes promenaden som avslutats.
'Vad sa hon?' Martinus röst fick mig att blicka tillbaka mot honom.
'Inget jag lade på' med ett busigt skratt, låtsades jag vara en sådan där oskyldig flicka som precis lärt sig att göra misstag och ett litet 'ops' lämnade mig.
Martinus skrattade åt mig samtidigt som han skakade missbelåtet på huvudet. Den blonda luggen föll ner för hans smått finniga ansikte, likt förut. Det var väldigt fint.
'Visst funkar för mig' fick han ur, knappt hållande sig för bubblande skratt. En kort tystnas spred sig innan en skrattattack uppstod mellan oss.
Skratten flög ur sig som den gjort för bara en kvart sedan och mungiporna började göra ont igen. Vad vi egentligen skrattade åt hade jag ingen aning, det ända vi gjorde var att sprudla av lycka.
✧ : *✧･ﾟ:✧･ﾟ: *✧･ﾟ: ✧･ﾟ: *✧･ﾟ:
-Blabla
Är inte så aktiv med att skriva men asså skolan är seriöst dum i huvudet. Vi har haft typ 10 prov på 2 veckor och 102392 läxor asså orkar ej.
Men puss kommentera och rösta ifall ni känner för det tack för att du lääääser
