FORBIDDEN m.g

† k a p i t e l 1

✧ : *✧･ﾟ:✧･ﾟ: *✧･ﾟ: ✧･ﾟ: *✧･ﾟ:

ƒℓσяα

Irriterat drog jag bak en hårslinga som fallit framför mina ögon. Vinden drog våldsamt i mitt blonda hår och de tunna kläder jag valt att på mig idag.

Den vita tröjan som satt bekvämt, var inte tillräckligt tjock & kylan som fanns, smet in under tyget och håren på armarna reste sig snabbt av den låga temperaturen.

Smått stressad fiskade jag upp min nu kalla mobil, ur den lilla jeansfickan & klickade mig in, för att se hur mycket klockan var.

Min buss var 10 minuter försenad och uppgivet suckade jag, med ryggen tryckt mot den lilla väggen som omringade hela busskuren.

Typiskt att det alltid skulle ske sådana här saker i mitt liv & alltid så opassande.

För att fördriva tiden snabbare, vilket var omöjligt då jag inte hade en aning om när bussen skulle anlända till min hållplats, granskade jag bilar som körde förbi.

En blänkande gul bil svepte förbi mig i hög hastighet, mycket högre än den som var tillåten på denna 50 väg.

Vanligtvis skulle jag slå till någon i axeln och skrika 'gulbil' rakt ut, men nu stod jag ensam i en sliten busskur.

Denna hållplats hade jag gått till varje dag i 2 år, så det var en vana och välbekant plats för mig. Och en vana var det också att den gamla och bittra busschauffören kom försent, minst 10 minuter.

Mitt i mina tankar om den bittra chauffören och gula bilar, avbröts jag av ett knastrande ljud mot gruset, som hördes en bit bort.

Hastigt vände jag mig mot hållet ljudet kom ifrån och möttes av en figur i form av en kille, förmodligen i min ålder & hans steg var riktade hitåt.

Personen kom närmre & närmre för varje steg han tog, och en stund senare var han så pass nära att jag kunde se detaljer i hans ansikte som inte syntes förut.

'Hej' var det första han sa när han väl var stod framför mig. Hans röst var raspig och mjuk, förmodligen en morgonröst. Klockan var trots allt högst åtta på morgonen.

Glad av att han velat starta en konversation med mig, log jag mot honom och svarade med ett litet 'hej' tillbaka.

Kort därefter såg jag att han satte sig ner på bänken där även jag satt, lugnt och stilla. Jag kunde se ett par blonda slingor hänga utanför den stora, röda luvan han dragit upp.

'Jag heter Martinus' yttrade han samtidigt som han räckte fram sin stora hand. Lika glad som innan omfamnade jag den utsträckta handen.

'Flora' ett leende kröp fram på killen som tydligen hette Martinus, läppar.

'Ohhh vilket fint namn' ett litet skratt flög ur mig när han blinkade med ena ögat.
'Martinus är inget dumt namn det heller'
Blinkade jag tillbaka.

Vi pratade under de fåtal minuter som passerade. Och tanken angående den försenade bussen var som bortblåst, som om den aldrig funnits.

Jag hade dock sovmorgon i skolan och därför började vi inte förens klockan nio, så tid fanns det gott om.

Det kändes som om jag och Martinus känt varandra i flera år, nästan sedan barnsben, för det blev aldrig några stela stunder eller pauser. Vi pratade på hela tiden och ämnet byttes ut varannan sekund.

Och vi skrattade åt varandras skämt.
Trots detta körde en stor, folkmyller buss upp längst med trottoaren efter nästan 20 minuters försening.

'Det var sjukt roligt att prata med dig Martinus men jag ska på här!'

Martinus putade med underläppen och gav ett försök till att låtsas vara ledsen, det roliga uttrycket fick mig att börja skratta av synen.

'Sorry' och med ett snett leende vinkade jag smått medan jag gick på bussen. Innan dörrarna hann stängas, hörde jag Martinus avlägsna röst .

'Vi ses väl?'

Jag nickade genom rutorna till killen med den röda luvan & strax började hjulen på bussen att rulla emot skolans område.

Jag följde omgivningen som försvann och Martinus som fortsatte att sitta på den gamla bänken. Den där killen var väldigt speciell.

✧ : *✧･ﾟ:✧･ﾟ: *✧･ﾟ: ✧･ﾟ: *✧･ﾟ:

- har haft en jobbig vecka förlåt puss