Vart 100:e år så får Jultomten en mystiskt sjukdom som kan förstöra julen. För att kunna rädda julen så måste en tomtenisse och en godhjärtad människa hitta ett botemedel i Nordpolens ondaste sida. Kan de verkligen ta sig förbi prövningarna? Kan de...
Här kommer tredje kapitlet! Hoppas ni tycker den är lika bra och kanske bättre. Emma har nu försökt göra kapitlet längre än sitt förra och till och med mitt så kanske nästa kapitel blir tre sidor (på ett google dokument)! Mwhahahhahaha!
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Eira såg efter nissen som gick iväg och sneglade ner på bilden, han såg ut att vara runt 12-13 år men hon var lite osäker. Hon hade inte sett så många människobarn men han var den enda med så smuts blont hår. Det var en förvånansvärt fin hårfärg.
« Nå Eira? Hur ska du lösa det här?» frågade hon sig själv, hon hade inget hon kunde använda, tomten kunde bara aktivera släden. Renarna verkade nervösa, plötsligt slog det henne att dem antagligen drabbades av tomtens sjukdom.
Hon spanade omkring i rummet, i hopp om att hitta något som skulle kunna hjälpa henne. Det låg en trälåda och ett gränsle i ett av hörnen och även lite annat som hon kunde ana vad det var. Det kanske går att använda till att göra en släde.
Eira gick fram till två utav renarna, de som verkade lugnast.
« Kan ni flyga mig till Östersund med den lådan?» frågade hon och pekade, de såg förolämpade ut, det såg väldigt roligt ut. Men sedan vände hon fast selen i de båda renarna och knöt fast lådan och satte sig tillrätta i den. Hon hade redan allt hon behövde.
« Behöver man säga något kommando för att få er att lyfta?» frågade hon, då sparkade de plötsligt ifrån marken.
Vinden piskade henne i ansiktet och hon skrattade, för första gången förstod hon vad folk menar med en adrenalinkick. Eira såg ner på Nordpolen som blev mindre och mindre. Alla ljus var nästan vackrare uppifrån, det var som att se hela sin värld med nya ögon. Det började strömma ut folk ur leksaksfabriken, inga glada miner syntes.
Jag och Noah kommer rädda er, tänkte hon.
Nästan som hon hade hört henne, tittade en nisse upp och såg Eira flyga i trälådan men istället för att säga något, la hon ett finger för läpparna och log nyckfullt. Troligen någon från nisse rådet. Nisse Rådet var hemligt och ingen visste alla medlemmar förutom tomten och medlemmarna själv. Det enda Eira visste om dem var att nissarna som var med hade vanliga jobb vid sidan av, annars vad det enda sättet att få all information att bli vald.
Plötsligt kommer tomten själv ut ur fabriken, han masserar rakt mot flickan/nissen.
« Vad håller du på med då?» frågade han irriterat och följde hennes blick. Han fick syn på Eira som böjde sig ner så att han inte skulle se henne men han hade redan sett släden. Blicken blossade upp av ilska och han nästan röt.
« Den som stoppar den där släden får en befordran!» genast började folk kasta stenar men hon och renarna var för högt upp i luften.
« Flyga, skynda er,» viskade hon och såg bakåt mot Nordpolen där tomten fortfarande stod och skakade av ilska. Det här var tydligen inte ett hemligt uppdrag längre.
Hon flög över himlen, försökte hålla sig bland molnen så hon inte riktigt skulle bli upptäckt så lätt.
« Vad heter ni?» frågade hon renarna « jag måste veta vad jag ska kalla er.» de gav ifrån sig något konstigt ljud.
« Rudolf och Comet alltså? Jag är Eira, finns det någon möjlighet att ni kan flyga mig mot Noah Jacobson? Jag måste hitta honom innan det är försent.»
~Tidshopp~
Eira kände hur de började gå ner för landning och hon hoppade ut ur lådan. såg sig omkring och bearbetade det hon såg. Ingen snö, inga visslande nissar, istället såg hon jäktande föräldrar som drog sina barn.
« Mamma, en nisse landade precis där,» sa ett av barnen och drog sin mamma i hennes jacka och pekade mot hållet där Eira stod. Mamman tittade dit men såg inget, Eira visste vad det betydde. Hon hade slutat tro på julen och hon fick en känsla av att fler och fler personer skulle göra det under den kommande månaden.
« Tyst med dig John, jag tål inte dina dumheter,» det är du som är dum, ville Eira skrika men hon lät bli.
« Men mamma.» « Nej» Hon såg hur de försvann bort runt hörnet. Hon band fast släden vid en lyktstolpe.
« Gör inget dumt nu,» sa hon till renarna innan hon började gå.
Det hon hade sagt förut stämde, [i]hemskt land, hemska barn[/i], lägg till hemska föräldrar på den listan. Hon lyfte upp kollade på bilden, memorerade ansiktet och började sedan gå. Överallt tornade höga hus över henne, något kom plötsligt farandes mot henne i full fart.
" TUT"
« Se upp för fan,» det var en bil, en riktig bil, inte ens sådan leksaksbil hon byggt. En riktig bild och den talade. Men då vevades ett fönster ner och en man stack ut sitt huvud och blängde argt på Eira. Lägg till hemska förare nu också.
« Vad är det du inte förstår? Ur vägen!» han gasade och körde rakt emot Eira som dumt stod kvar.
Plötsligt hoppade någon ut och knuffade bort henne, de landade på trottoaren och killen som räddat henne stirrade argt på henne.
« Vad håller du på med? Du kunde blivit dödad» Han sträckte ut sin hand men Eira reste sig upp själv och borstade av grus från sina kläder.
« Jag klarade mig bra själv» snäste hon.
« Verkligen? För enligt mig såg det ut som att du höll på att bli överkörd men jag såg kanske fel,» Hon stirrade på pojken igen, nu slog det henne vem det var.
« Du är Noah Jacobson» utbrast hon, hon kunde inte fatta sin tur, den person hon hade letat efter, räddade hennes liv.
« Ja och vem är du?» frågade han.
« Jag är Eira, en nisse utsänd från Nordpolen och jag behöver din hjälp.»
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
