Vart 100:e år så får Jultomten en mystiskt sjukdom som kan förstöra julen. För att kunna rädda julen så måste en tomtenisse och en godhjärtad människa hitta ett botemedel i Nordpolens ondaste sida. Kan de verkligen ta sig förbi prövningarna? Kan de...
Det här kapitlet har jag skrivit. Kul att ni gillade förra kapitlet, den här är längre! *vinkar till Emma med ett självbelåtet flin*
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Noah stirrade på klockan och insåg nu att julmånaden hade börjat. Han hoppade ur sängen och skyndade sig till fönstret och blev väldigt besviken över att inte se någon snö falla i den klara natten. Försiktigt så öppnade han fönstret och den kalla luften smög sig in i rummet. Utan att ta på sig något så hoppade han ur fönstret och kände det frostiga gräset mot hans nakna fötter. En kall känsla steg plötsligt in i Noah och det hade inget med kylan att göra. Han vände snabbt sin blick mot fullmånen och såg något som liknade Tomten sitta i sin släde medan han piskade sina renar.
« Mohoho! » hördes en röst i hans huvud.
Noah gned sina och kollade upp på fullmånen igen och den här gången fanns det ingen Jultomte och hans renar.
« Jag borde nog sova nu innan jag ser fler saker i syne », mumlade han och var just på väg mot fönstret igen när han kände något mjukt mot hans näsa.
Han såg sig om och såg en massa snöflingor falla ner på marken. Ett stort leende täckte nästan halva hans ansikte och innan han hann tänka sig för föll han ner i gräset. Noah var tvungen att stänga munnen för att inte få för kalla tänder. Snöflingorna smältes i hans ansikte och efter ett tag rann det droppar ner till hans hals. Han hade varit så glad att han inte hade märkte att han var trött. Ögonlocken blev helt plötsligt bara tyngre.
« Bara en blund» viskade han tyst för sig själv innan han somna.
« Noaaaaaaaaah! Vakna! » ropade en bekant röst och ruskade till honom.
Noah spärrade upp ögonen och kände sig kallare än den kallaste isglassen i hela världen. Hans föräldrar stirrade oroligt på honom i vardagsrummet. Hur hamnade han där?
« V-va-var-för ä-ä-är j-j-ja-jag s-så k-k-kall? » stammade han fram och skakade värre än när någon skakar en milkshake.
« Vi hittade dig i snön i morse. Att du ens klarade av all kyla är ett mirakel!» utbrast hans mamma Cecilia och kramade om honom i hopp om att få honom att bli varmare.
« Vad gjorde du ens där? » frågade hans pappa Fredrik och la en till filt på honom.
Han svarade inte på frågan för han skulle annars ha stammat och så kom han inte ihåg särskilt mycket vad som hade hänt.
« Ba-bada. »
De verkade förstå vad han ville för hans pappa bar upp honom till badrummet och hans mamma förberedde badet till honom och la hans kläder på toalettlock innan hon gick därifrån. Fredrik hjälpte till att klä av honom och stoppade försiktigt ner honom i badkaret innan han också lämnade Noah där. Han visste att vattnet var kokhett även om han själv tyckte det inte var särskilt varmt.
Efter ett tag så hade han slutat att skaka och han kände sig lite varm nu. Han ställde sig upp och virade handduken kring sina höfter och började långsamt gå mot spegeln och såg på sig själv. Noahs smuts blonda hår låg åt alla håll och hans gröna ögon såg bara trötta ut.
« Jag måste hitta Noah Jacobson », hörde han en ljus röst i sitt huvud.
«Vem är du? Vad vill du mig?» sade han rakt ut i det tomma rummet.
Noah fick självklart inget svar. Varför skulle han få det? Var det bara för att han var trött och sov i snön? Höll han på att bli gal...
«Noah! Är du klar snart?» Fredrik knackade på dörren och man hörde att han lät orolig.
«Jadå. Är snart klar!»
Noah satte snabbt på sig sina rena kläder som Cecilia lagt åt honom och öppnade dörren där båda hans föräldrar stod och kollade på varandra.
«Jo.. vi vet inte direkt hur vi ska förklara det här för dig...» Fredrik kliade sig nervöst bakom nacken.
«Det är så att tomten har en sjukdom som gör honom ond, för att kunna rädda julen måste du och en nisse vid namn Eira rädda den», förklarade Cecilia och flämtade till. «Oj! Det var inte menat att det skulle komma ut på det sättet...»
Han stirrade på sina föräldrar i en sekund innan han började skratta. De båda stirrade förvånat på honom.
«Hur kan du skratta när du är i en livsfarlig situation! Det är ditt öde!» Hans pappa stirrade faktiskt lite surt på honom. Kunde hans son inte ta det seriöst?
«Noah, det här är inget skämt», förklarade Cecilia och han började sluta skratta och lyssnade. «När du föddes så kom det en nisse som berättade att om 12 år så skulle du och en nisse som heter Eira rädda julen från den sjuka tomten. Vi trodde först inte på den här nissen men efter att den förklarat för oss att du skulle sova under första December natten som tomten blivit ond.» Hon pausade lite och kollade på den chockade Noah. «Så, det här är sant. De har antagligen skickat nissen nu och jag förstår om du vill vara ensam och tänka över saken.»
Han öppnade munnen för att säga en sak men det kom inte ut ett ljud från munnen så han stängde den snabbt och nickade bara innan han gick till sitt rum och satte sig i sängen.
Varför just jag?, tänkte han och la täcket om sig för att försöka hålla sig varm.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
