Vart 100:e år så får Jultomten en mystiskt sjukdom som kan förstöra julen. För att kunna rädda julen så måste en tomtenisse och en godhjärtad människa hitta ett botemedel i Nordpolens ondaste sida. Kan de verkligen ta sig förbi prövningarna? Kan de...
Hejhej! Jag glömde uppdatera kapitlet igår men nu gör jag det. Nästa kapitlet är också kort men både jag och Emma har haft mycket skola men helgen kommer det vara längre!
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Eira vaknade av att höra ett kvittrande. Långsamt öppnade hon ögonen och stängde snabbt de igen när hon fick några solstrålar i ögonen. Det var ju inte så att hon var någon morgonnisse men det var nog en bra idé att starta uppdraget nu. Snabbt som tusan så ställde hon sig blint upp och öppnade ögonen när hon kände att det var skugga. Eira vände sig om och såg att Noah fortfarande sov. Kanske så skulle hon väcka honom. Hon började le och gå mot människan när han plötsligt satt sig käpprakt upp och flämtade.
«Hade du en gridröm?» frågade hon.
«Gridröm?» frågade han förvirrat.
De är till och med hemska på att förstå saker också, tänkte hon irriterat och la till det i sin hemsklista.
«Det är när man har en hemsk dröm. Vi kallar det gridröm för att vi tänker på den onda tomten som kallar sig för Grin da Gah men hans smeknamn är Grigah.»
«Åh, nej. Jag brukar vakna så», sade han och Eira såg att han direkt ljög.
En snäll och normal nisse skulle nog inte bry sig men nu var hon inte någon direkt snäll nisse så hon gav honom en irriterad blick.
«Vi är nu i ett uppdrag. Så berätta nu vad du drömde om! Det kan vara viktigt!»
Noah rodnade. «Jag drömde om att jag hade haft andra liv och det var människorna som hade hjälpt nissarna att besegra den där Gah snubben», svarade han. «Jag har varit en gammal kvinna!» Eira började gapskratta,
« Du? En gammal kvinna?» hon kunde inte föreställa sig det.
«Säg inte att du tänker börja kalla mig för tant!» Han la snabbt sin hand mot munnen när han hade insett sitt misstag. Hon flinade
« Tack för idéen tant,» han facepalmade.
« Du kommer aldrig glömma det här va?» hon skakade på huvudet och gick bort till renarna.
« Är ni redo att flyga?» de sparkade i marken, som för att säga. [i]Självklart, vi är redo för allt.[/i]
« Tant, det är dags att dra,» ropade hon, Noah kom gåendes och himlade med ögonen
« Julgranen, jag är ingen tant.»
« Och jag är ingen julgran, så nu var det avklarat. Sätt dig i min släde så vi kan komma iväg någon gång.» Han såg tveksamt på lådan som han tänkte hur båda skulle få plats. Han satte i ner och Eira satte sig precis framför så hon kunde styra släden.
« Hoppas du inte är åksjuk. IVÄG!» skrek hon och skrattade när vinden piskade henne i ansiktet, hon vände sig om och såg på Noah som såg lite grön ut i ansiktet.
« Ska du spy så spy då på sidorna,» hon visste inte om han hörde med tanke på att vinden fångade upp de flesta av orden.
Han hade inte hört henne för han spydde på hennes rygg. Om lådan inte hade varit trång så skulle hon vänt sig om och gett honom en örfil och skällt ut honom men nu gick det inte.
«JAG SA JU ÅT DIG ATT DU SKULLE SPY PÅ... » hon hade slutat mitt i sin mening för att hon fick en fluga i halsen och försökte hosta upp den men den hamna i magen. «Vid alla
hemska saker!» utbrast hon och försökte hålla kontrollen över renarna. De höll på att förlora höjd, det märkte hon.
" Upp!" skrek hon skrämt, marken var farligt nära nu och när som helst skulle de slå rakt i den. Lyckligtvis verkade renarna förstå var som pågick för de flög åter upp igen. När hon kände att de hade någorlunda kontroll vände hon sig om mot Noah.
« Va fan tänkte du med? Din idiot, du kunde fått oss dödade!» Hon såg sig omkring, de var nära nu. Hon kunde känna det, kraften från Nordpolen började stråla in i henne igen. Kraften alla nissar kunde känna, den gav dem lite av magin de använde för att bygga alla leksaker.
« Min hjärna!» skrek han tillbaka men överröstades av vinden.
« Är det möjligt att tänka med något man inte har Mr Tant?!» sa hon och försökte låta förvånad. « Rudolf, Comet, kan ni gå ner någonstans där vi inte syns?»
~Tidshopp~
Eira såg sig omkring på platsen där de hade landat. De var på Nordpolen det kände hon men var visste hon inte. Magin kändes starkare här, mäktigare. Mer svårt hanterlig.
« Är de här Nordpolen?» Noah hade äntligen klivit ur släden.
« Jag vet faktiskt inte.»
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
