Dramione | Det där emellan

7

{Draco}

I mitten mellan Blaise och Goyle, så gick jag med hög takt mot stora salen genom korridorerna. Rektorn hade kallat ner alla elever för att han tydligen hade något mycket viktigt att säga eller något sådant, just denna torsdagsmorgon. Vad det handlade om hade jag ingen blekaste aning om, men att hela skolan ska samlas för Dumbledores ord var inte det vanligaste som brukade hända på Hogwarts... Vi kom ner för trapporna och svängde in mot huvudkorridoren. Här var det tätt av oroliga elever som fortfarande hade pyjamas på sig och viskade med varandra. Potter och Granger passerade och jag hörde sedan Granger säga något som "Var är Ron?" och Potter som svarade "Han skulle förmodligen på toa eller nåt, han hade redan gått när jag vaknade". Jag himlade med ögonen och lade sedan märke till Granger som hade vänt sig om och lagt märke till mig. Hon hade bara ett par mjukisbyxor och en hoodie på sig. Lite gulligt faktiskt, tills hon återigen gav mig en blick full av avsky och vände sig om. Jag upptäckte mig själv ha ett retsamt flin på läpparna, såklart. Vi gick in mot den stora salen där elever höll på att slå sig ner, och McGonagall som slängde ut bekymrade blickar över salen som fortfarande hade mörkblå stjärnhimmel över sig. Klockan var bara ungefär sex på morgonen, och under vintertid så är det riktigt mörkt då. Vi slog oss ner vid bordet längst bort, och möttes av ett par gryffindor elever som satte sig framför oss. Inga grupperingar mellan elevhem inte idag alltså...
När de sista eleverna kommit in i salen så slog McGonagall en sked mot sin bägare och pratet försvann fort i salen, och hon och Dumbledore gick längst fram.
-Det har hänt någonting här på skolan, som drabbar alla elevers säkerhet i denna sal! utropade Dumbledore och man hörde några flämta till här och där. Professor McGonagall nickade bekymrat igen. De flesta eleverna såg lika frågande ut som jag.
-Det har skett ett mord här på skolan, och vi vet inte om det är någonting som inte borde vara här, eller ja, någon som tagit sig in på skolan. I detta fallet förmodar jag inte att det var en av oss på skolan som gjorde något sånthär hemskt.... fortsatte Dumbledore. Ännu fler elever flämtade till och tog tag i varandra.
-Vad säger du, Professorn? ropade en prefekt från Huffelpuff och det tystnade igen.
-Vad jag säger är, att Lord Voldemort kan vara på fri fot igen. Och vad jag säger är att han kan ha satt sin fot i Hogwarts i natt!
Jag tittade bort mot Harry Potter som såg mer ilsken än rädd ut och Granger som klappade honom på ryggen. Alla visste att Voldemort var efter att skada Harry Potter, och vem vet, nu kanske var hans plan.
-Det kommer vara läggdags innan åtta, och middagen kommer flyttas fram till klockan fem! Inget spring utomhus efter sju, varken quidditchträningar eller annat hyfs. Och ni får speciellt inte vara nära Den Mörka Skogen, det är farliga tider nu. Sovsalarna kommer försäkras idag, och lektionerna kommer vara inställda på grund av att alla lärares undersökning av fallet! sade McGonagall och gav sin bekymrade blick mot Potter. De flesta i salen såg helt vettskrämda ut, men jag ville bara just nu veta vem det var som var drabbad.
-Vem blev mördad, Professorn? utropar jag och McGonagall ser allt ledsnare ut.
-Ronald Weasley, halvt snyftar hon och jag känner som en stöt i mitt huvud. Det värker och värker.
-Neheheheej! Ginny Weasley som sitter vid ena änden av vårt bord storgråter och hennes vän Lovegood sitter och håller om henne medan hon själv också ser oerhört ledsen ut. Till och med jag kände mig inte helt okej. Jag såg hur Harry försvann ut ur salen med Hermione efter sig - som hade ett gråtande mycket förtvivlat ansikte där hon småspringer.
-Detta måste förstöra dem, säger Blaise förståeligt. Jag nickar kort. Faktiskt så tyckte jag synd om dem. Det hade alltid varit Harry, Ron och Hermione överallt. Det var alltid dem som var i trubbel. Vart dem än var, så var dem tillsammans. Detta måste ju tagit dem hårt.

{Hermione}

Jag sprang efter Harry som bara såg arg ut medan jag var så oerhört ledsen. Ron, varför just Ron...? Harry slutade springa när vi kom ut på en av Hogwarts stora balkonger och Harry sprang fram mot räcket och kikade tomt ut mot sjön och Mörka Skogen.
-ROOONNNN! skrek han ut och där kom hans gråt. Han sjönk ihop och jag tog skakandes tag i honom. Detta kändes bara inte sant. Ron. Han jag nästan varit kär i i fyra-fem år. Han jag träffande på tåget då han skulle förvandla sin råtta gul. Ron med smuts på näsan. Han som alltid muntrade upp situationer, fick mig skratta, fick mig håna någon. Jag släppte Harry och sjönk ner på marken jag med. Harry höll om mig men han var minst lika ledsen som jag. Varför just Ron...?