Sky City - Flykten till Rymden

11

"Vet du att vi har letat över allt efter dig?" Frågar kaptenen mig.

Jag svarar inte utan försöker bara att ta mig ur hans grepp.

Jag sparkar och slår emot honom väl medveten om att mina träffar knappt känns från mina otränade muskler.

"Släpp mig." Skriker jag.

Han ser oförstående på mig.
"Mino, vad är det som är fel och varför springer du iväg?"

Jag slutar att kämpa och tittar på honom med ögon som har börja att fyllas med tårar.

"Vad som är fel? Du vet mycket väl vad det är. Eller vill du att jag ska berätta för alla.
Eller vänta det kanke är därför som du är här? För att berätta allt för dessa personer!"

Jag skriker ut orden som både är orättvisa och ogrundade. För varför skulle han vara här för att avslöja mig? Har han inte varit snäll och hjälpt mig med allt hittills?

Kaptenen släpper mig och när jag ser mig omkring ser jag att det inte är någon idé att försöka att fly. Soldaterna har blockerat alla ingångar.

Kaptenen går fram till mannen som bett mig att komma fram från under bordet.

Han lägger ut vad jag ser är mitt block på bordet. Sedan visar han bilden från innan och jämför den med blocket för mannen att se.

"Vad är det här för något kapten?" Frågar han.

"Det är flickans tillhörigheter." Han pekar på mig och förklarar sedan allt för alla i rummet att höra.

Nu känns det inte längre som att mina ord tidigare var så fel.

Kaptenen berättar verkligen allt om mig och även om jag bara känt honom i några dygn så väller en besvikelsen upp inom mig.

När han berättat färdigt så tittar alla i rummet på mig med blickar som ser mig som något annat nu.

"Åhh sluta stirra!" Säger jag och försöker att på något sätt ta mig bort här ifrån.

Eftersom det fortfarande inte finns någon utväg så vänder jag mig ursinnig mot kaptenen.

"Varför berättade du? Nu kommer bara mer folk tro att jag är galen!" Jag skriker så högt åt honom att han tar ett halvt steg tillbaka.

"Mino lyssna på mig..." börjar han men innan han kommer längre så skriker jag åt PSB:n.

"Hjälp mig här ifrån." Armbandet lyser nu i en orange färg innan den avger ett starkt ljus som förblindar folket i rummet för några sekunder.

Men det var allt jag behövde.

Jag springer förbi vakterna vid dörren och tar mig ut i korridoren.

När jag når ytterligare några dörrar så är jag tyvärr fast.

Jag försöker att lägga min hand på plattan som öppnar dörren precis som Max gjorde tidigare men utan resultat.

En stor röd hand dyker bara upp på plattan där det står.

Obehöriga äga ej tillträde.

Jag sjunker desperat ned på golvet och kan inte stoppa tårarna som rinner och gör mina kinder blöta.

Männen och kvinnorna från rummet har nu kommit ikapp mig men när en soldat rör sig fram mot mig så stoppas han av kaptenen.

Nu står de alla bara och stirrar på mig.

Jag känner hur desperationen börjar att släppa och istället för att gråta så börjar jag att skratta hysteriskt, sedan börjar jag skrika.

"Jag är så jävla trött på det hära stället! Snälla ta mig tillbaka, ta mig bort från denna mardröm.
Jag är så trött på dessa väggar och känslan av att vara instängt i en enormt jävla mega stor plåtburk!"

De andra måste verkligen tror att jag är galen men jag kan inte stoppa mina ord från att komma ut.

"Och varför att det inget jävla handtag på dörrarna här!
Jag vill hem, hem till mitt hus, hem till mina föräldrar. Varför!" Det skär lite i rösten när jag skriker. "Varför händer detta mig?"

Jag kryper desperat fram på knäna mot Max fader och tar tag i hans byxben.

"Snälla hjälp mig att komma hem. Jag vill inte vara här. Jag är så trött på att inte kunna se himlen. Jag vill känna solens värme mot min hud och vinden blåsa. Jag skulle till och med ge allt för att stå ute i regnet en kall jävla höst dag!"

Helt torr och svullen i halsen dör mina ord ut och jag släpper taget om mannen och bara sitter där och stirrar.

Max kommer fram till mig och lägger sina armar om mig.
"Lugn nu." Säger han med ett sådant lugn i rösten och det får mig att slappna av lite.

Jag känner hur hans armar krama tätare om mig innan han lyfter upp mig i sin famn.

Först försöker jag att streta emot men allt efter som jag känner att mina krafter lämnar mig så slappnar jag långsamt av.

Max tar mig till ett rum där han lägger mig på en säng men direkt som han släpper mig så försöker jag genast att ta mig upp igen.

"Ta det lungt Mino. Ingen här kommer att göra dig något." Max röst låter nästan lite tröstande och jag lägger mig ned igen alldeles utmattad.

Max reser sig upp när han ser att jag har lungnat mig och går sedan ut ur rummet.
Inte långt där efter så flyter jag in i en orolig sömn som mer är ett minne en dröm.