Sky City - Flykten till Rymden

1

Det jag finner bäst här i världen är den oändliga blå himlen som på natten ändrar sig och blir svart. De miljontals stjärnor som sedan visar sig får mig alltid att undra över vad som finns där ute. Kan det finnas något där ute eller är vi de ända i hela universum?

Rymden har alltid fascinerat mig och inte är väl det konstigt när båda mina föräldrar är astronomer, det ligger väl i mina gener att vara intresserad av rymden. Och i och med det så kan ni kanske tänka er min shock när jag en dag fann mig själv i rymden, ombord på en rymdkoloni.

År 317 - sedan flykten till rymden.

Det bländande ljuset slår emot mina ögon när jag försöker att öppna dem. När jag provar igen så går det lite bättre och efter en stund så har mina ögon vant sig vid ljuset. Jag sätter mig upp och tittar mig omkring.

Det sista jag minns är att min pappa kom in och sa hej då innan han åkte till sitt jobb och det var då så sent på kvällen att jag somna strax där efter. Men jag kan med säkerhet säga att det här inte är mitt rum. Mitt rum har inte höga metal väggar och lysrör i taken. Och förresten så är både taket och golvet också gjort av metal. Det känns lite som att vara i en plåtlåda.

Jag kliver ur vad jag nu kan se inte är en säng och ryser till lite när mina bara fötter stöter i metall golvet. Jag studerar saken jag klev ur från och ser att det liknar ett badkar av metal med en glaskupol över som just nu står öppen. Jag kliver bort från den och går och ser mig om i rummet, rädd och förvirrad.

Efter lite inspektion ser jag en dörr på glänt och jag vänder mina fötter dit åt. På andra sidan dörren så finns det en spiraltrappa som den också är gjord av metal. Jag börjar att gå upp för den. Trappan verkar att fortsätta i alla evighet och när jag slutligen når toppen så är det med både svetten rinnandes och pulsen så hög att det känns som mitt hjärta ska hoppa ur bröstet på mig. Varför jag är så trött av en så liten färd gör mig bara ännu mer förvirrad, visserligen så var trappan lång men jag kan inte komma ihåg att jag var så här dåligt tränad.
Det är ytterligare en dörr där uppe och jag öppnar den sakta, som rädd för att något ska hända.

Men det gör det inte.
Där emot så slås jag av mängden människor det är här. Det känns lite som att gå i de stora städerna jag var i med min föräldrar när vi var i Japan och USA när jag var mindre. Folket och trängseln lik som då, får mig att känna mig instängd och jag tvekar över att gå ut i mängden.

Medans jag står där tvekande så stannar de närmaste personerna upp och pekar på mig. Jag tittar på mig själv och ser att jag är i klädd en ljus blå tunika som bara går ned till mitten av låren på mig. I ett försök att kyla mig lite så försöker jag att dra ned tunikans kanter med mina händer men utan att lyckas. Tunikans tyg är inte töjbar utan bara stel och när jag känner efter, väldigt obekväm mot min kropp.

Jag rusar iväg, trotts utmattningen, från folkmängden och saktar inte ned förrän jag märker att det börjar att bli glesare på folk. När jag väl stannar så hämtar jag andan en stund och tittar sedan upp för att se vart jag hamnat. Min språngmarsh i blindo har fått mig att tappa bort mig helt. Men jag kan väl inte heller säga att jag visste vart jag var innan jag började att springa. Det ända jag visste var rummet jag kom från och att återvända dit kändes inte så lockande.

De få folk som passerar mig här lägger inte ens märke till mig och jag känner mig glad över det.
Av vad jag kan se så ser allt ut precis som ett kvarter med höghus över allt. Den stora skillnaden är att allt är gjort av metal här!

När jag tittar upp så ser jag små runda fönster med tända lampor i och folk som ibland passerar i dem. Men allt är så tråkigt och grått. Vart finns alla träd? Eller blommor i fönstren? Eller bara färg på väggarna!

Jag fortsätter att inspektera området jag är i, i hopp om att kunna hitta åtminstone en liten gräs plätt någon stans, men det är lönlöst.
När jag har gått i vad jag gissar på är tjugo minuter så hörs plötsligt ett högt tjutande ljud följt av en röst som låter som att den kommer över allt i från.
"En level 1 varning har blivit utfärdad och jag ber er alla att återvända till era hem." Hörs ut ur högtalarna med en mörk röst. Meddelandet åter kommer med jämna mellan rum och jag ser hur folk skyndar sig in i sina hem.
Men vad tusan innebär en level 1 varning?

Nu finner jag mig alldeles ensam här ute och tystnaden när larmet äntligen slutar gör att allt känns kusligt. Jag kan höra hur någon metal slår mot metal och det får mig att undra om allt här är gjort av denna tråkiga grå yta.
Men något som är ännu värre är ljudet av något som låter som motor ljud som kommer någon stans under ifrån och inte bara ett ljud. Nu i tystnade kan man höra små spinnande och andra ljud, ljud som man ofta hör i olika stora industri fabriker. Ljudet av maskiner.

Utan någon idé på var jag är eller vad jag ska göra så börjar jag att springa längs de metalliska gatorna. Mina bara fötter rör sig tyst över metallen men efter en stund så hör jag någon annans springande fotsteg bakom mig. Nej rättare sagt, jag hör flera tunga trampande steg precis bakom mig.

Ljuden från de många fötterna får mig att bli rädd och öka takten. Tillslut så springer jag så fort att mina fötter klampar med en hård klapp var gång dem stöter i metalen. Jag vet inte vad jag är rädd för men hela situationen är bara så konstig och nu har rädslan tagit över.