Sky City - Flykten till Rymden

4

"Dina värden ser bra ut och du ser ut att må bra trots förvirringen." Kvinnan står framför mig och synar mig som om hon inte vet vad hon ska göra med mig.

"Du sa att ditt namn är Mino, mitt namn är Patricia och jag är militär doktor på Mylikolian."

Vi ser på varandra och jag nickar för att visa att jag förstår.

Hon kliar sig lite i bakhuvudet och ser ut att fundera över vad hon ska säga härnäst.

"Mino..." hennes blick vandrar bort från mig en stund tills hon fortsätter. "Du sa att du kommer från jorden, men jorden har inte varit beboelig under de senaste 300 åren."

Jag visste det, hon tror att jag är galen!

"Jag ljuger inte!" säger jag med desperationen drypandes från min röst.

"Det sista jag minns är att jag gick och lade mig i min säng, i mitt rum, i Sverige, nere på jorden!" Jag kan känna paniken som stiger vid varje ord.

"För er kanske det är normalt att leva på ett rymdskepp, men för mig är det något som man bara kan se i filmer!"

Hon stirrar fortfarande på mig och jag gillar inte hennes nedlåtande blick som säger mig att hon tycker att jag är galen.

"Ta det lugnt. Om vi säger att jag tror dig, varför tror du att du är här?" Hennes fråga får mig att själv börja undra samma sak.

"Jag vet inte, det skulle jag också vilja veta!" säger jag.

Jag tror hon kan se hur desperat jag är för hon slutar att ställa frågor och går istället fram till ena väggen och pekar med fingret på tomma luften.

Det hon gjorde var för mig väldigt underlig, men hon verkar van vid den rörelsen.

En nästan genomskinlig ruta dyker upp där hon nyss satte fingret och sedan börjar hon att knappa på den. Efter ett tag vänder hon sig om och plockar upp en bunt kläder bredvid henne och kommer emot mig med det.

"Här sätt på dig detta."

Jag tar med glädje emot kläderna och börjar att sätt på mig dem, allt för att få slippa denna obekväma tunika jag redan bär.

De nya kläderna består av ett par svarta byxor med en smal rand av rött som går längs med utsidan av benen.

Sedan är det en tunn undertröja i hallonröd med en matchande jacka med olika inslag av rött och svart.

Rätt snyggt faktiskt, kanske inte det första jag skulle välja men helt okej.

"Tack så mycket." säger jag till henne och hon ler tillbaka mot mig.

"Kan jag får veta ditt namn förresten?"

Innan hon svarar mig går hon fram till mig igen och tar min hand och skakar den.

"Patricia Deloberia."

Hon släpper min hand och går återigen mot sin lilla skärm.

Hon knappar på den en stund och jag bara väntar på att hon ska berätta vad som händer nu.

En liten stund senare öppnas dörren och där står två män med samma konstiga vapnen de andra männen hade tidigare.

De stiger in i rummet och börjar att prata med Patricia.

"Flickan ska föras till kaptenen omedelbart. De har sökt igenom platsen hon först påkommits vid och det är tydligen något konstigt där." säger den ena av vakterna.

"Okej ni kan ta henne men jag följer med." säger Patricia men männen verkar inte bry sig om hon kommer med eller inte.

Just nu känns det som det bästa att göra är att bara göra som de säger utan att protestera så jag följer bara lydigt med dem. Även om jag känner mig väldigt likgiltig med situationen så känns det ändå bra att Patricia är vid min sida.

De leder mig genom olika korridorer tills vi slutligen når vårt mål och jag förs in i ett stort öppet rum med bra utsikt över allt framför oss. Flera stolar är uppradade framför stora skärmar och andra saker som behövs för att styra ett skepp.

I mitten av rummet så sitter den personen jag tror är kaptenen på en liten upphöjnad så att han lätt kan se ut både över omgivningen och sina mannar.

Jag antar att detta är vad de brukar att kalla för kontrollrummet i de filmer om rymdskepp jag har sätt.

De ställer mig framför Kaptenen och sedan står vi bara där och är tysta en stund medans kaptenen gör färdigt med vad det än är han håller på med.