Kapitel 1

784 15 1
                                    

"Sju månader, och ni har fortfarande inte satt huset i brand?" Maura ler mot oss, och jag kan på något sätt känna allvaret bakom masken av sättet hon kisar mot oss skämtsamt. Jag förmodar att hon förväntade sig att vi skulle krypa hem inom minst två månader, till och med jag trodde det, men på något sätt lyckades vi hantera varandra mellan alla argument om vem som måste diska och skämt om att glömma bort att betala räkningarna.

Min styvbror fnyser åt sin mamma bredvid mig, medan jag ger ifrån mig ett illvilligt leende, "Inte hela."

Niall gör ifrån sig något som lät som ett kvävt skratt, innan han börjar nicka, "Bara köket."

Min pappa ler åt oss medan Maura fortsätter, "Gick allt bra med ommålningen?"

"Av huset?"

Jag suckar tyst. "Nej, av ditt arsle." muttrar jag, tystlåtet så att datorn inte kan uppfatta det. Det är barnsligt sagt och har ingen vettig betydelse men jag ser på skärmen hur Niall tittar på mig stött, så jag fick ändå på något sätt reaktionen jag ville ha. "Det gick jättebra." Jag hoppas att pixlarna i datorn på något sätt kan förvränga mitt leende så att det inte ser lika fejk ut som det känns.

På skärmen sitter min pappa med armen runt Maura och dom ler både två, någon sorts stolthet inblandat i blicken. "Jag är så glad att ni trivs tillsammans." suckar Maura. Dom både är väl glada att ha oss ur huset. Där vi var fanns skrik och skratt och, ibland, trasiga möbler. Jag vet inte varför våra attityder ändrades plötsligt när vi flyttade ut från vårt gamla barndomshem och in i vårt eget hus. Jag gissar att när man känner sig lite mer vuxen då och börjar sig då agera lite mognare. Lite.

Jag ser pappa gå sträcka sig efter något, och när jag ser det svarta stora objektet i hans hand suckar jag tungt. "Pappa, snälla." stönar jag fram, men börjar ändå fixa till mig lite i håret, vetskapen om hur rutinerna är och förblir fortfarande i mitt huvud.

Pappa släpper en hand från den klumpiga polaroid kameran för att sticka upp sitt pekfinger i luften, "En bild för årets album." Pappa börjar krångla med att få in kameran någonstans mellan Maura och honom där den inte skymmer deras ansikten.

"Niall, lägg armen om din syster." viskar Maura. Som om hon skulle pratat för högt skulle det störa pappa och hans komplicerade jobb med att få rätt vinkel på kameran.

Niall slänger direkt armen om mig och gör ett peacetecken med fingrarna. Jag nöjer med mig att skjuta fram axeln och le stort.

Alla fryser för några sekunder innan pappa gör tummen upp, signalerar att bilden är tagen. "Har ni middagen fixad, då?" börjar Maura direkt efter.

Niall nickar stort, men det ser mer ut som om han somnar till i några sekunder och sedan vaknar till liv igen. "Jadå. Sierra har redan lagat maten." Niall klappar mig två gånger på axeln. Vad det ska betyda vet jag inte men jag ger honom tre klappar tillbaka. "Ojdå. Då är det bäst att ni skyndar er att äta innan den blir kall."

Niall börjar direkt skifta på sig efter orden lämnar Mauras mun, verkar lite för ivrig att avsluta Skype samtalet. Jag känner viljan att sparka lätt på hans ben för att han gör det så uppenbart.

Pappa höjer ett skämtsamt hotfullt finger mot Niall, "Du gör disken då, väl, Niall?" Niall gör ett bisarrt ansiktsuttryck,

"Absolut, Den." Jag skruvar på mig olustigt i soffan så fort orden lämnade Nialls mun. Den.

"Då hörs vi, barn. Ta hand om er!" hojtar Maura.

Jag ler, "Detsamma, Maura." När jag först hade hört att jag skulle få en styvmamma så trodde jag att hon skulle hata mig och vara hemsk som i Askungen. Jag kommer fortfarande ihåg när jag var sju och mötte Maura första gången. Hon hade med sig en låda med bakelser och ett stort leende. Jag återkallar att jag hade varit med pappa hela kvällen, lämnade inte hans sida, och tyckte hon var läskig. När jag blev större började jag inse att hon inte skulle be mig att städa någon ugn för att sedan putta in mig i den. Nu är hon den snällaste kvinnan jag vet.

Cherry Wine  // Harry Styles (sv)Onde as histórias ganham vida. Descobre agora