Flickan Från Vettet (pausad)

[3] - Tredje Delen

Ilskan hade lagt sig och jag började känna ångest. Det kändes som ett tryck över bröstet när jag tänkte tillbaka på vad som hade hänt på lektionen. Kunde jag inte bara ha hållit min käft och varit tyst? Istället ställde jag till med en scen och nu trodde alla i min klass att jag var störd. Jag hade blivit så jävla rädd att jag inte kunde tänka klart och nu fick jag ta konsekvenserna.

Den läskiga rösten hade inte kommit tillbaka efter mitt lilla utbrott, vilket jag var tacksam för. Jag hade inte fått tid att reflektera över vad det hade betytt, jag hade bokstavligt sprungit ut från skolan eftersom jag inte ville möta någon mer. Nu när jag väl gick i en normalt takt, började jag flippa ur. 

Den hade sagt mitt namn och att jag skulle komma till den, var det här något sätt mitt undermedvetna ville säga någonting till mig eller hade jag bara varit extremt trött och inbillat mig allt trotts alla odds?, alla frågor var som en stor jobbig klump som jag inte kunde ignorera. 

Jag suckade lättat när jag skymtade en välbekant vit villa framför mig. Idas hus var stort, större än mitt och hade en vackrare trädgård. Ida och hennes föräldrar stod på den stora verandan utanför ytterdörren och jag stannade när jag var några meter ifrån dem.  

Känslan av svartsjuka slöts sig över mig när jag fick se hur nära dem stod vandra och pratade. Alla tre hade leenden som speglades på deras läppar och jag kunde nästan känna doften av deras kärlek till varandra.

Jag visste att jag inte hade någon rätt att vara avundsjuk men det var jag.

Hennes pappa stod och grillade något på deras grill samtidigt som Ida och hennes mamma, Charlotte, dukade bordet. De brukade alltid äta en så jävla tidig middag, hur mycket kunde klockan möjligtvis vara? Halv fem? 

Under hela tiden jag känt Ida hade jag alltid varit lite svartsjuk på hennes familj, hon hade två stycken omtänksamma föräldrar, en lillebror som älskade henne och en hund. Man kunde verkligen se att Ida hörde hemma här med hennes föräldrar som hade lika illrött hår och bruna ögon som henne - det var jag avundsjuk på.

Jag försökte skjuta undan all svartsjuka, tvingade istället fram ett leende och harklade mig högljutt, vilket fick dem att titta upp åt mitt håll. Ida sken upp när hon fick syn på mig och hennes mamma och pappa log ett vänligt leende mot mig.

"Hej, vad grillar ni för något?" frågade jag och började gå närmre dem. 

"Åh, vi håller på att grilla lammkotlett med klyftpotatis till, du får gärna stanna på middag om du vill," log Charlotte och drog en hand över sitt lockiga hår. Jag svarade artigt och log, Idas pappa hälsade sedan kort på mig och jag nickade vänligt mot dem.

Vi stod i tystnad på verandan i några stela sekunder innan Ida bröt den.

"Ja, om vi var klara här så kan vi gå till mitt rum," sa Ida och lyfte bort sin pappas arm från hennes axlar och började gå mot mig. "Kom, Becca!"

Jag följde henne upp för trappen till hennes sovrum, hon hade såklart ett av dem stora rummen som varje barn skulle vilja ha. Jag satte mig slappt ner på hennes bäddade säng och suckade tungt.

Som vanligt värkte mitt huvud och jag försökte massera mina tinningar i ett hopplöst försök.

Dunk. Dunk. Dunk, bultade det i huvudet och jag stönade frustrerat till. När skulle det någonsin ta slut?

"Du borde nog gå till doktorn med ditt huvud, tänk om det är något allvarligt," sa Ida plötsligt från skrivbords stolen och jag tittade upp och mötte hennes omsorgsfulla blick. Hon var verkligen en av dem snällaste människorna jag träffat.