Querencia

~3~

Något med att klättra omkring på taket med Will får mig att vilja göra det igen. Det är det jag tänker på när jag sitter med huvudet lutat i händerna och väntar på att balettlektionen ska börja. Surrandet från lamporna i taket ger mig huvudverk.

Bredvid mig sitter Kelly klistrad vid sin mobil så jag har inte så mycket att göra heller. Min egen telefon har dött eftersom jag glömde ladda den igår.

"Vad gör du?" frågar hon från bakom skärmen. Hennes mobilskal är skrikrosa med hjärtan och det är de hjärtana jag möter med blicken när jag vänder huvudet mot Kelly.

"Inget, jag bara tänker" svarar jag och lutar mig bakåt mot väggen. "Vet du vad klockan är?"
Kelly sätter en slinga av det svarta, raka håret bakom örat som fallit ur bullen och lägger sedan ifrån sig mobilen.
"Fyra, vi börjar nu" Då öppnas dörren bakom oss och Kathrine ler mot oss.

Som vanligt är det ganska kallt i danssalen. Jag och Kelly ställer oss vid balettstången till höger medan de andra kommer in en efter en. Förut brukade Norah också vara med på baletten, men hon fick börja i elitgruppen för två terminer sedan.
Kathrine säger åt oss att börja stretcha själva medan hon fixar med musiken. I ena handen har hon som alltid en röd kopp med kaffe som hon ställer ifrån sig på högtalaren. Jag undrar faktiskt hur folk kan dricka kaffe hela tiden.

"Så där ja" säger Katherine med pigg och lite gäll röst.
"Medan ni fortsätter stretcha ska jag prata lite med er om en viktig sak... elitgruppen" Kathrine slår ihop händerna och sätter sedan på lite låg musik som vi kan stretcha till.
"Alla har självklart möjlighet att vara med i vår elitgrupp och det tycker jag verkligen att alla borde vara" Det säger de alltid och då tror alla att de har möjlighet att vara med. Istället för att bli upphetsad väntar jag bara på fortsättningen.
"Men" fortsätter Kathrine. Jag visste det.
"Det är väldigt hög nivå på elitdansare. När vi danslärare upplever att ni har det som krävs meddelar vi de dansarna och så får de göra ett eget val" Jag ser ner på tåspetsskorna och spänner mig lite extra.

Snart är det nog jag som får komma med. Jag vet till och med att det finns lediga platser i elitgruppen. Jag måste bara jobba lite hårdare. Pytte lite. Eller pytte mycket...

----------

Jag skyndar upp för trapporna upp till vår lägenhet med två steg i taget. Om jag skyndar mig att göra läxorna kanske jag hinner läsa ett tag innan jag går ut och springer. Jag slänger in dansväskan i mitt rum och den landar på sängen. Sedan plockar jag snabbt fram en kastrull och fyller den med vatten och en tepåse. Om vuxnas bensin är kaffe så är min te. Jag tänker aldrig byta ut teet mot kaffe, inte ens när jag blir äldre.

Läxorna ligger redan och väntar på mig på köksbordet och jag tar snabbt med mig dem bort till fönstret i mitt rum. Där har jag några gula kuddar med gröna mönster som farmor har sytt så att jag ska kunna sitta där, men jag gör mest läxorna där eftersom jag ofta inte hinner läsa.

Efter att jag räknat några tal är teet klart. Jag skippar honungen eftersom det bara är måndag.
Läxan blir snabbt klar och jag lägger ner den i väskan för att inte glömma sen. Sedan plockar jag upp mobilen. Jag har rätt mycket tid att läsa innan jag måste ut och träna eller dansa mer.

Då kommer jag på en sak. Vore det kanske inte lite mysigt att vara uppe på taket och läsa. Utsikten från vårt tak är nog inte lika bra som från Wills, men det skadar ju inte att se efter.

Jag går ut på balkongen med boken i ena handen och klättrar upp på taket på brandstegen. Varför hade jag aldrig kommit på att det är så här lätt att klättra upp här innan?
Väl uppe slår jag mig ner med ryggen mot en skorsten och öppnar boken. Jag fångar bokmärket som faller ut ur boken precis innan den skulle ramlat ner i mitt knä och lägger den bredvid mig. Sedan är jag uppslukad i bokens värld.

Någon knackar mig på axeln och jag tittar förvånat upp. Det tar någon sekund att komma ihåg varför jag är på ett tak.

"Hej" säger Will med samma tonfall som jag hade gjort när vi träffades igår.

"Vad gör du här?" frågar jag och vänder mig om. Hur hade han kommit upp hit? Fast egentligen är jag inte förvånad som han hade klättrat igår.

"Vad läser du?" undrar han utan att svara på min fråga.

"Åh, den?" Säger jag entusiastiskt och pekar på boken som jag har i knäet.

"Den handlar om många saker. Det är en tjej som hamnar ute i havet..." jag avbryter mig själv och tittar upp på Will. Han står uppe på skorstenens kant och balanserar på ett ben medan han lyssnar på mig. Ingen brukar vilja lyssna när jag berättar om mina böcker och sånt.

"Tycker du om att läsa?" Säger jag istället och lägger bokmärket på sidan jag är på.

"Ser jag ut som en person som läser?" Han slår ut med armarna och skrattar sedan. Jag vet inte riktigt varför men jag skrattar lite med honom. Jag kan inte riktigt heller förstå vad han menar. Kan man se på en person om den tycker om att läsa eller inte?

"Men allvarligt, varför är du här?" frågar jag sedan.
Will drar handen genom håret och hoppar ner på marken bredvid mig.

"Ville se hur det är på taken i Brooklyn"

Han är helt galen. Plus att något säger mig att det Will säger inte riktigt är hela sanningen.

"Du kan ju dö" Utbrister jag och tittar ut över husen.

Jag ser framför mig hur han hoppar mellan taken så att han precis landar på kanten utan att falla. Tänk om han skulle ramla ner mellan. Will rycker på axlarna och han går runt lite på stället när han förklarar.

"Jag kan hålla med om att man kan göra sig lite illa av äventyr." Jag slår ihop boken och lyssnar. "Men att typ bara sitta stilla och inte göra något, det dödar en. Förr eller senare"

Jag är tyst i några sekunder innan jag fortsätter.

"Det låter ganska sant faktiskt" jag vänder bort blicken från utsikten och tittar på honom. Han ser ut att vara lite otålig.

Will hummar och stannar till ett ögonblick. "Det var en väldigt viktig person som sa det till mig..." Hans ansikte blir en aning mörkt innan han spricker upp i ett litet leende igen.

Det verkar inte som om han tänker berätta vem det var, och jag vill inte att han ska känna sig obekväm eller något heller. Jag nickar bara och efter en stund vinkar han åt mig att följa med. Min klocka visar att jag har en liten stund kvar innan jag måste tillbaka så jag följer med.