Querencia

~1~

Så, nu ska jag ta det här från början. Allt det här kaoset. Det hela började med att jag satt i framsätet i vår röda Audi på väg mot Hell's Kitchen. Mamma sitter i förarsätet bredvid mig och diskuterar glatt vilka tavlor hon ska köpa. Vi ska åka förbi Timothy's paintings AB, en liten ateljé på högsta våningen i ett höghus. Och notera nu, det är ett högt höghus med balkonger. Mamma hade bokat tid med Timothy för att vi skulle titta på och köpa någon av hans målningar. Om jag hade fått bestämma skulle jag verkligen inte följa med mamma till någon snofsig takvåning bara för att titta på tavlor... men nu i efterhand är jag verkligen glad att jag gjorde det. Mamma sa att hon kunde hämta upp mig efter dansen om jag följde med och jag hade verkligen ingen lust att ta tunnelbanan ända hem till Brooklyn själv eftersom Norah är sjuk.
"Vad tror du om en stor till vardagsrummet?" Pladdrade mamma på samtidigt som hon trummade med fingrarna mot ratten. Hon hade verkligen sett fram emot att göra det här. Jag lutade huvudet mot rutan så att tofsen trycktes ihop mer eller mindre och suckade samtidigt som jag stirrade ut på central park som då och då blev synlig mellan skyskraporna. "Visst".

En kvart senare parkerar mamma bilen utanför den höga byggnaden och vi går ur bilen tillsammans. Väskan med danskläder får ligga kvar i baksätet med mobilen och skåpnycklarna i. Jag hoppas verkligen att vi inte ska stanna så länge så att jag hinner springa över till Kelly och Norah sen och plugga. Jag har fullt upp med att tänka på vad jag ska skriva på historialäxan så jag följer bara med mamma in i hissen och kliver ur på högsta våningen. En äldre man med hår som är vitt i tinningarna står i dörröppningen till den enda lägenheten här uppe. "Välkomna ska ni vara" säger han och visar oss in i ateljén. Det luktar målarfärg i hela lägenheten och överallt står det målningar lutade mot väggarna. Då får jag syn på en skjutdörr som leder ut på balkongen och utsikten är verkligen lockande. Vår lägenhet ligger bara på fjärde våningen och balkongen är så minimal att man bara får plats med en stol. Den här balkongen hos Timothy's ateljé ser ut att vara lika stor som tio stycken av vår balkong. "Du kan gå ut och titta om du vill" Han har nog märkt att jag kikar bort mot dörren. "Det här kommer ändå att ta ett tag" säger mamma. Jag skjuter upp dörren, stänger den bakom mig och tar några steg ut på balkongen. Sedan lutar jag huvudet bakåt upp mot solen, jag har inte hunnit njuta av det vackra vädret idag än eftersom jag haft fullt upp med skola, kompisar, plugg och dans. Då såg jag inte heller att det sitter någon på balkongräcket och tittar ut över gatan. "Hej". Jag rycker till av det plötsliga ljudet och kisar mot personen som sitter på räcket. Är han dum i huvudet? Ifall att jag skulle putta till honom så skulle han ramla rakt ner på gatan sextio meter nedanför oss. "Hej..." börjar jag lite osäkert och tar några försiktiga steg framåt. Han sitter fortfarande med ryggen mot mig och luvan uppdragen över huvudet.
"Du borde kanske inte sitta där för om det skulle hända något så skulle du ramla ner och det är jättelångt ner till marken..."
"Vad skulle hända?" Avbryter han mig och vänder sig om. Han ler och det lockiga håret sticker ut från luvan.
"Är det ni som ska köpa tavlor?" Frågar han sedan och jag lutar armarna mot räcket.
"Det är mamma som ska göra det, jag är bara här för att hon ska skjutsa hem mig sen" svarar jag. Nu kanske det blir lite roligare att vänta om jag har någon att prata med när mamma väljer tavlor. Undrar bara om Timothy vet att han sitter här ute på hans balkong.
Han reser sig plötsligt upp på räcket och balanserar med armarna utsträckta till sidan.
"Vad bra, då kan jag visa dig en sak"
"Är du helt galen?!" Utbrister jag och lutar mig ut över balkongen för att se hur långt det är till marken. Han lägger nervöst ett finger över läpparna och sneglar mot skjutdörren som leder in lägenheten men sedan ler han igen.
"Jag heter Will förresten"
"Melody" säger jag och tittar upp på honom. Will vänder sig om och höjer ett ögonbryn.
"Är du bra på att sjunga?" Jag tittar på honom och suckar sedan. Ironiskt nog är jag verkligen inte bra på att sjunga. Jag skulle önska att jag var det eftersom det skulle passa lite bättre till mitt namn då.
Istället för att svara klättrar jag upp på räcket bredvid honom. Det borde inte vara så svårt för mig eftersom jag är van vid att stå på tåspets